I torsdags öppnade Sveriges civilminister Ardalan Shekarabi (S) upp för att att lagstifta om ett förbud mot tiggeri. Med anledning av beskedet har juristen Lizette Olofsson, bördig från Mariannelund, skrivit följande debattinlägg.
Mitt facebookflöde har blivit allt mer slentrian; jag vet inte om det beror på mitt val av umgänge eller om vårt samhälle lever i en sensommardesperation efter vanor och rutiner. I flödet syns samma sorts gulliga hundvideos, samma sort poserande selfies tagna snett uppifrån, samma sorts hårda toner i den högervind som blåser över ett kyligt Europa.
En vind som även tycks dra med sig allt fler motpoler i samma storm. I en naturlig följd och utan förvåning kunde jag i torsdags kväll även läsa artiklar gällande civilministerns manöver för ett förbud mot tiggeri. Ett utspel som förvisso inte var ett bestämt uttalande om vad som ska göras, men likväl ett tydligt incitament i debatten.
Är lagen lika för alla?
Den franska nobelpristagaren i litteratur 1921, Anatole France, kommenterade det nu obsoleta tiggeriförbudet i landet med orden: lagen som är lika för alla, förbjuder så väl rika som fattiga att sova under broarna, att tigga på gatan eller att stjäla bröd.
Citatet hörde jag första gången under en föreläsning i rättsfilosofi. Professorn som annars hade en sövande effekt på oss studenter, väckte nu vårt intresse. Hur kan en lag anses vara lika för alla, om det endast är en viss kategori människor som i realiteten faller under den? Hur många rika människor sover under broarna, tigger på gatan eller stjäl bröd? Jag tvivlar på att ens 1 % av den lilla skaran som läser den här texten personligen skulle beröras av ett sådant här förbud.
Vilket är det önskade resultatet?
Det rättssociologiska perspektivet, det vill säga växelverkan mellan rätten och samhället, tycks i den allmänna diskursen allt för lättvindigt lämnas därhän. Väldigt förenklat, men ändock belysande, kan frågan utformas enligt; vilket är det önskade resultatet och hur uppnås detta på bästa sätt?
Applicerat på förbudet mot tiggeri vill alltså samhället att det är rätten som ska förverkliga syftet. Jämfört med till exempel den legala historien kring homosexualitet – där påverkade samhället rätten.
Vad är definitionen?
Syftet med att förbjuda tiggeri måste anses vara att minska fattigdomen. Vad gäller andra röster om påstådda ändamål, torde redan befintliga lagar som ofredande, människohandel och koppleri kunna tillämpas på vissa av fallen - möjligheterna att nå önskad framgång med dessa lagar i praktiken lämnar jag därhän nu, men den diskussionen och politiska ansträngning borde dock tas på större allvar.
Legalt möter ett förbud mot tiggeri stora tillämpningssvårigheter, inte minns den mest basala: vad är definitionen av tiggeri? Att spela gitarr på Drottninggatan med ett öppet gitarrfodral? Att tyst sitta utanför Ica med en pappkopp och en skylt vars bokstäver har regnat bort? Att försiktigt fråga om din pantburk?
Vart är diskussionen?
Låt mig slutligen påpeka att tiggeri inte kommer att lösa varken fattigdom eller strukturella brottsliga organisationer. Men det är inte så dagens politiska debatt är framförd – vart är diskussionen om att minska diskrimineringen? Att samverka europeiskt? Att ge dessa människor möjlighet att bli en del av samhället istället för att avskärma dem än mer?
Men att en politiker väljer att lägga fram långsiktiga förslag, när det snart är en ny sifo-undersökning som presenteras, och fläkten redan är kall – ja, oddsen för att det dyker upp kräfthattar i mitt fb-flöde under den närmsta tiden är till och med högre.
Lizette Olofsson
Jurist