Den röda stugan med vita knutar finns fortfarande kvar. Färgen är flagnad och cementtrappan sprucken. En del av uthusen ser ut att kunna rasa ihop när som helst. Alla stora lönnar och granar är borta. Inte ens fåglarna låter som förr.
Inget är sig likt förutom den fina syrenbusken med sina lila doftande blommor. Här föddes jag en varm dag i juni. Inte i farstun men inte långt därifrån. Sluter ögonen och drar in den söta tunga doften.
För min inre syn ser jag gården som den var förr. Några kor som betade på ängen, hönsen med den brunspräckliga arga tuppen som sprätte omkring i sitt harem och letade efter mask. Stora granar och lönnarna som skiftade i gult, grönt och rött på hösten.
Visst ser jag mormor med sitt "huckle" som kom gående med färska ägg i sitt förkläde. Mormor som mest stod vid spisen och lagade mat. När det skulle bakas eldade vi i den stora ugnen som var i murstocken ovanför vedspisen.
Glöden rakades ut och brödlimporna lades in direkt på den glödheta hällen. Luckan stängdes och efter någon timme plockade mormor ut cirka tio stycken stora brödlimpor. Ni som smakat bröd bakat i en sådan ugn kommer säkert ihåg hur gott det var.
*
Morfar, min snälla morfar som egentligen inte alls ville bli bonde. Han var en konstnärssjäl. Målade, lyssnade på musik, spelade psalmer på en gammal tramporgel och följde noga med vad som hände ute i världen. Det var han som visade var fåglarna byggt sina bon och han lyfte upp mig så jag först fick se äggen. Snart låg det fula nakna ungar i redet men efter bara någon vecka hade de blivit små söta fåglar med fjädrar.
På kvällarna var jag med honom i hans "målarkammare". Där doftade det av terpentin och målarfärg. Fick jag en bit kartong och en klick målarfärg var lyckan total. Här bland penslarna berättade han om sin ungdom, hur han ville måla och att han i hemlighet beställde en brevkurs i teckning.
Hans föräldrar var djupt troende och att måla ansågs inte riktigt fint. År 1914 då första världskriget bröt ut var han 21 år och blev beordrad att åka till Övre Torneå. Där på gränsen mellan Sverige och Finland vaktade han ryska krigsfångar. Har ett vykort daterat den 4/4 1914 som han skrev hem till sina föräldrar och önskade dem Glad Påsk.
Han skrev också om hur han längtade hem.
*
Hulda, min morfars mor, var min första barnvakt. Hon bodde i huset bredvid gården. Hon var som sagt djupt troende och sittande framför hennes gungstol berättade hon för mig om händelser ur bibeln. Man fick lära sig vad som var mitt och ditt och att försöka vara en god människa.
Jag färgades nog ganska mycket av det hon talade om. Ibland kom det brev med många och färgglada frimärken. Breven var från släktingar i Amerika och för mig som inte varit utanför staketet verkade det vara ett spännande land. Dit ville jag åka. Sagt och gjort, packade mina trasdockor på trehjulingen och trampade iväg. Orkade bara till ladugården men jag var på väg.
Först 50 år senare var jag där.
*
En dag var Hulda borta. Ingen berättade något om var hon fanns och jag och som litet barn, förstod inget alls. Utanför hennes hus på varsin sida om trappan sattes två granar upp. Vägen utanför var klädd med gran- och enris.
Pastorn i församlingen samt grannarna kom för att "sjunga" ut henne. Det var en sed som förekom förr i tiden. I hennes kammare med de fina spetsgardinerna för fönstren stod en svart träkista. Morfar berättade att i kistan låg Hulda. Hennes händer var knäppta och en vit duk täckte hennes ansikte. Man sjöng psalmer och läste böner och till sist lades locket på. Kistan bars ut till vagnen som drogs av hästar för den sista färden till kyrkan. Hon hade lämnat mig och var på väg till sin vackra himmel med alla änglarna som hon så ofta berättat om.
Känner hur svalt det blivit och är tillbaka i verkligheten. Hulda, mormor och morfar har varit borta i många år men alla vackra minnen finns kvar.