Josefine Antonsson är mest känd som Vimmerbys överlägsna löpardrottning. Förra veckan besökte hon ett flyktingläger i Libanon. Här är hennes berättelse.
Jag vet inte riktigt vad den här rubriken får er att tänka om innehållet i inlägget. Kanske att jag fått en stressfraktur i foten och måste vila från allt vad löpning heter i mer än en månad. Att jag missar New York Marathon. Att jag får lägga ner säsongen här och nu.
Så är det inte. Det är mycket, mycket värre. Inte för mig, för jag är tack och lov frisk, skadefri och glad. Men för så många andra! Senaste veckan har jag blivit omruskad. Fått lite perspektiv. Och jag känner att jag vill dela med mig, för det här är ju egentligen tusen gånger viktigare än vilken känsla jag hade under söndagens långpass eller hur många fyrahundringar jag ska springa ikväll. Jag gillar att skriva om löpning men ibland blir jag trött på mig själv. På att jag är så mycket jag, jag, jag och jag.
*
Så. Jag tar er tillbaka exakt en vecka i tiden. Det är tisdag, och jag och några kollegor från Erikshjälpen befinner oss i ett flyktingläger i Libanon, bara några mil från gränsen till Syrien. De enorma bergen i fjärran, den starka solen som är svår att värja sig mot. Vi har fått komma in i ett av tälten. Eller skjulen, eller vad man nu ska kalla dem.
Vi sitter mitt emot varandra. Jag på en tjock, vinröd madrass, hon på plastmattan som ligger utrullad över det hårda betonggolvet. Jag har inte frågat hur gammal hon är, men hon ser ut att vara i min ålder. I ena hörnet står en fläkt och en liten tjock-tv. En av pojkarna, lille Naviman 8 månader, sitter och kikar på oss från mammas knä.
*
Vi börjar prata. Kvinnan heter Ramia och berättar att familjen för bara några år sedan hade ett bra liv i Syrien. De hade ett stort hus i ett bra område, kände sig lyckligt lottade som hade fått tre friska barn. Levde ett tryggt och välordnat liv, förmodligen ganska likt mitt eget. Sen kom kriget och förstörde allt. Striderna kom närmare och närmare, husen i familjens område bombades, människor dödades omkring dem. De var tvungna att fly med barnen i sina famnar. Inget fick de med sig, inga kläder, ingenting.
”Det här är…. som att ha varit i himlen och komma till helvetet”, säger Ramia. ”Jag hade aldrig varit i ett tält innan, nu bor vi i ett. Vi har inget privatliv över huvud taget. Jag avskyr det. Jag saknar Syrien, jag saknar min familj. Det finns inget som är positivt.”
*
Ramia berättar hur svårt det är att känna sig som hemma under presenningarna: ”Det här är inget hem”. Hur tufft det är att försöka få god sömn när hela familjen måste trängas på liten yta. Och hur fruktansvärd vintern är. Kylan som river och sliter, snön som tynger ner taket och gör att hela tältet riskerar att rasa in. Hur frustrerande det är att inte veta hur länge de kommer att bli kvar. Om det handlar om månader eller år.
Ramias berättelse är bara en av många jag fått ta del av under veckan som gått. Jag har träffat en kvinna som inte vet hur hon ska ha råd med vård till sin två månader gamla son som föddes med en tumör. Pratat med familjer som tvingas rota i soporna efter kläder och mat för att överleva. Mött barn som har så svåra minnen från kriget att de drömmer mardrömmar och kissar i sängen på nätterna.
*
Jag har mött fattigdom förut, många gånger, men den här resan tog tag extra mycket. Kanske framför allt för att de här människorna inte alltid varit fattiga. De har haft det bra, precis som jag. Det gör det lättare att relatera.
Och i mötet med allt det här börjar jag fundera: Vad lägger jag min tid, mina pengar, mitt liv på?
Hur mycket kan jag egentligen, med gott samvete, satsa på mig själv? Det är ju tragiskt att människors liv faller sönder samtidigt som mitt största bekymmer är vilken tapet jag ska välja till hallen eller hur jag egentligen ska hinna med dagens träningspass
*
Inget, absolut inget, blir bättre av att jag går runt och mår dåligt över andras lidande. Samtidigt kanske det dåliga samvetet kan få mig att göra något konkret? Det här är ju sjukt klyschigt men sant: Ingen kan göra ALLT men alla kan göra NÅGOT! Skänka några hundralappar till en organisation som hjälper flyktingar eller bjuda hem en familj som behöver integreras i svenska samhället på fika. Varför inte ta med en nyanländ på en löprunda!?
Vill ni ge en slant till människor på flykt får ni gärna ge en gåva via Erikshjälpen, vi ser bland annat till att flyktingfamiljer får tillgång till hälsovård. Eller någon annan organisation, det finns många som gör otroligt mycket bra.
Vill ni inte skänka pengar, skänk i alla fall en extra tanke till alla som har det tufft! Den här veckan ska jag försöka göra både och….!
Josefine Antonsson
Fotnot: Josefine Antonsson är kommunikatör på Erikshjälpen.