Klockan är strax efter sju bussen rullar fram och stannar precis där jag står. Jag kliver på och hälsar glatt på chauffören och sätter mig på första bästa säte.
Bussen rullar, nu är jag på väg, precis som varje morgon är jag på väg. Utanför fönstret ser jag mest skog men egentligen är omgivningen ganska luddig. Tankarna däremot är helt klara.
Resan tar ungefär en kvart och ju längre vi kommer desto mer ont i magen får jag. Snart är det dags att kliva av och gå in genom dörren till helvetet.
På stapplande, oroliga steg går jag in genom dörren och uppför trapporna. Korridoren på andra våningen är tom, det sitter ingen där som jag behöver vara rädd för. Stegen till mitt skåp blir därför lite mer bestämda men magen gör bara ondare och ondare.
*
Jag vet att inom en halvtimme så kommer korridoren att fyllas med elever och bara tanken på det gör mig illamående. Elever från olika håll väller in och skoldagen börjar. Precis som vanligt har jag, "plugghästen", gjort läxorna och har stenkoll på vilka lektioner klassen har samt i vilken ordning.
Inne på lektionen är det ganska lugnt, lite suckar, skratt och kommentarer men det är väl sånt man får stå ut med? Det är ju mig det är fel på. Varför kan jag inte vara normal? Vara som alla andra och smälta in?
Jag försöker klä mig "rätt", gå ner i vikt, inte sticka ut, inte vara en "know it all" och så vidare. För det måste ju vara mig det är fel på. Lektionen tar slut och vi har en lång håltimme. Jag hatar håltimmar! För då måste jag gå igenom korridoren, den där hemska, vidriga korridoren där plågoandarna sitter i en soffa och skriker elaka saker efter mig.
Har jag "tur" så skrattar de bara och viskar. Då kan jag låtsas att det inte är mig de skrattar åt och viskar om. Även om jag vet att det är fula, äckliga jag som är måltavlan. Jag vet inte hur många gånger om dagen som jag är tvungen att gå igenom korridoren, tvungen att höra alla hemska kommentarer och tvungen att visa mig stark när jag egentligen bara vill visa hur dåligt jag mår. Varje dag samma sak.
När man får höra samma kommentarer varje dag i flera år så tror man på det och börjar rannsaka sig själv. Jag ÄR ful, äcklig, CP-skadad, värdelös m.m. Det är mig det är fel på, de andra har rätt. Hur kan jag tro att jag är värd lika mycket som alla andra? Hur kan jag vara så naiv?
*
Det är ganska länge sen det här hände men jag har inte glömt och än idag har jag ångest för att gå förbi folk som sitter på en bänk eller möta ett gäng på trottoaren. Jag kommer aldrig att glömma och jag jobbar hela tiden med att försöka bygga upp min självkänsla och självbild.
Ärren kommer att finnas för alltid men jag hoppas att de bleknar ju längre tiden går och i takt med att jag blir starkare blir i mig själv.
Före detta elev i Vimmerby kommun