Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Martina Lingefjord har skrivit en ny krönika.

Lördagskrönikan: "Ligger vaken med Pingu-blick och väntar på mördaren"

”Jag tror att vi ska sova i torpet i natt, bara jag och Lasse”, säger jag vid frukosten, varpå så kallad talande tystnad följer.

En tystnad som säger en hel del, till exempel: ”Det går säkert bra fast du är ju väldigt mörkrädd, särskilt i skogen, och du får aldrig fyr i spisen och om du blir kissnödig på natten så måste någon följa med dig ut och lysa med ficklampa och jag tror faktiskt inte att man får väcka sitt barn mitt i natten för att man är kissnödig och….” 

”Alltså SÅ himla mörkrädd är jag faktiskt inte”, fortsätter jag, nu lätt förnärmad för jag vet nog vad min kille tänker (det vet jag så gott som alltid). ”Nänä”, svarar han med höjda ögonbryn och återgår till sportsidorna. ”Jag behöver verkligen vila ut. Vi kanske stannar två nätter till och med!” ”Mm.”

Sabla karl. Jag ska nog visa honom. Dessutom kommer jag inte vara ensam. Jag har åttaåringen med mig. Vi ska leva ett helt dygn i symbios med vildmarken. Bara jag, mitt barn och den vilda naturen. Och ja, el, vatten i en slang på gården och mobiltelefon också , MEN ÄNDÅ.

Möter den vilda naturen i köket 

Mitt första möte med den vilda naturen sker i köket. Jag lyfter på locket till vedlåren för att kontrollera tillgången på vedpinnar att tända i spisen med. I det svarta tittar två lysande gula ögon tillbaka. Blodet fryser till is, jag blir torr i munnen. Jag säger inte att det här spindelmonstret är stor som en häst med åtta ben. Inte ens som en mindre shetlandsponny. Men jag överdriver inte när jag säger att den är i samma storlek som en knubbig labradorvalp. Och hårig. Den här besten kan inte raka benen med en vanlig hyvel från Bic eller så, den behöver slå det med en jävla lie, hjääääääääääääääääälp! Jag släpper klaffen med en smäll och måste sätta mig ner på grund av yrsel. Jag är rätt säker på att jag hör den banka på locket och be mig släppa ut den för att den ”bara vill snacka lite” och inte alls bita av mig fingrarna. Men jag är inte sämre än att jag tar på mig träskorna och går ut till vedboden istället. Hejdar mig med handen på handtaget. Monstret i vedlåren kom in med veden. Veden kommer från vedboden. Kanske finns en beväpnad och blodtörstig Imse-vimse-mafioso-familj där inne som är beredda att göra vad som helst för att få sin lille spindelpojke, som nu är instängd i en vedlår i fiendeland, tillbaka? Jag haspar också, för säkerhetsskull. 

Hör Efterlysts speakerröst

Lägger mig i en solstol på gräsmattan en stund. Det är härligt på landet. Vi hoppar studsmatta och grillar och spela Fia och ingen blir sur för vi vinner varannan gång. Och så blir det kväller. Och mörkt. Och vi ska kissa och borsta tänderna. Jag hör ett brakeli-knaaak precis ifrån busksnåret som gränsar till tomten. Efterlysts speakerröst går på inne i huvudet. ”Martina skulle gå ut för att kissa när en man…” Jag tar ett hårdare om min lilla ficklampa, som om jag med den kommer att kunna lysa ihjäl den bestialiska kvinnomördaren i mörkret. Jag gör det enda vettiga (alltså föser ut min son först, för att så att säga, sondera terrängen) och med risk för livet gör vi kvällstoalett lite närmare huset än vad som är normalt. Fort, fort in i säkerhet igen och upp i sovrummet.

Nu är det läggdags. Jag är ganska trött och tänker somna direkt. Det gör jag inte. Jag släcker inte lampan, aldrig i livet. Fast å andra sidan – om lampan är tänd hittar mördaren oss direkt, han följer bara ljuset och så står han där i sovrumsdörren med ishacka och uppfälld luva och vi blir ett avsnitt i GW:s mord. Provar att släcka. Känns bättre att vänta på mördaren i mörker.

Vilken idiot jag är som inte tog med ett vapen upp till sängen! Inte ens en sketen matkniv har jag att försvara mig och mitt barn med. På golvet, en bit från sängen, ser jag plötsligt något avlångt, svart. Det är inte en fjäderbatong, herregud vad tror ni om mig, det är väl licens på sånt? Nej, det är något annat men jag ser inte riktigt vad det är i skummet. Jag sträcker ut handen och greppar tag i… en hårborste. Besvikelsen är total. Vad ska jag göra med den? Borsta mördarens hår jättehårt, även om han har tovor? 

Möter min kille i hallen

Jag skulle överdriva om jag säger att jag inte sover något alls under natten. Jag lyckas säkert få till mellan sju och åtta minuters sammanhängande sömn i form av mardrömmar. Resten av natten ligger jag vaken med Pingu-blick och svettas på ställen jag inte visste att det gick att svettas på. När morgonen kommer och vi fortfarande inte blivit yxmördade av en vettvilling på rymmen åker vi hem till stan. Möter min kille i hallen i lägenheten. ”Det gick jättebra”, säger jag och går och lägger mig på sängen för att förmiddagsvila. 

”Jag är verkligen sjukt utvilad nu.” 

Martina Lingefjord

Taggar i artikel

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: