Pontus Lennartsson Delbratt och Wendela Winglycke förlorade sin son Jack i fredags. Nu har Pontus skrivit en gripande text. Foto: Privat
I fredags förlorade Pontus Lennartsson Delbratt och Wendela Winglycke sin son Jack blott två och ett halvt år gammal. Pontus har samlat sina tankar, känslor och upplevelser i en text, som publiceras här nedan.
Jag hörde dig! Jag är helt säker på att jag hörde dig. Jag hörde dina viskningar i den lilla störtskuren regn som kom. Du är vid min sida oavsett var jag är. Varje tår jag gråter fångar du i din lilla hand. Du fick mig känna att du aldrig kommer lämna min sida! Min älskade son! Min älskade Jack!
För er som inte känner till Jack eller vet hans historia, så går det att läsa här.
*
För er som känner till Jacks historia kanske förstår att i det tysta har jag och Wendela kämpat, vi har kämpat för att Jack ska få så normalt liv man kan få med sådana krämpor. Vi har i 2.5 år gått mellan hopp och förtvivlan. Varje gång vi ser ett ”friskt” barn har vi önskar att Jack också ska kunna göra en sån enkel sak som att krypa. Att knappt våga ha sitt barn på dagis för vi var rädda hur en enkel förkylning kunde bli livshotande eller väldigt kämpigt för Jack. Men den störste kämpen av dom alla är ändå Jack, han har under så lång tid kämpat och kämpat men nästan alltid haft ett leende på sina läppar. Jack kommunicerade på ett språk alla förstod. Stort leende och glädjeskratt. Ett skratt som fortfarande ekar här hemma och på Jacks förskola som han älskade så mycket!
Sen fredagkväll den 27e Juli en dag vi aldrig kommer glömma. Hur den 2 minuter långa kön till SOS kändes som en livstid. Och dom resterande 18 minuterna hjärt och lungräddning kändes som ett maraton. Fast helt ensam och utan åskådare. Brandkåren kommer eftersom ambulansen var för långt borta. Att möta blicken med en brandman som också råkar vara en av ens närmaste vän var både hemskt och extremt tröstande.
Tillslut kom även ambulansen, dom kämpade och kämpade. Men du hade redan lämnat oss. Ditt skal orkade inte. Du hade bestämt dig, du hade gjort det du kom hit för att göra.
Jack! Du ska veta att mamma och pappa är så stolta över dig! Att du på bara 2.5 år har berört så många människor. Du har visat vad kärlek är och vad som egentligen är viktigt i livet! Så stolt att du har berört hela byn och så många fler.
Du kom till världen med en storm. Men hur märkligt det än låter så lämnade du den så mycket kärleksfullare.
*
Min telefon har plingat konstant sedan skräcknyheten kom ut. Jag har fått så många meddelande från vänner och familj men även okända människor. Det värmer så mycket.
Idag fick jag höra: ”Pontus var inte rädd att falla, du har hela Vimmerby som fångar dig”
Sök upp min instagram eller min facebook så förstår ni.
Vi har fått så mycket medlidande och stöd via privata meddelanden, kommentarer och telefonsamtal från så många människor! Från nära vänner till helt okända människor!
Så vi vill skicka ett stort tack för allt stöd till: Våra familjer, Våra vänner, Jacks fina förskola, Alla i Jacks habiliterings-lag, Alla som stödjer oss på ett eller annat sätt.
Men ett extra varmt tack till Frida Sethsson som har så varmt hjärta att starta en insamling för att hjälpa oss.
Det är med så mycket snärta jag skriver detta. Samtidigt som jag vet att du äntligen är fri. Nu kan du lära dig krypa och gå.
I förra artikeln i DV så önskade jag att någon sa att allt skulle bli bra. Jag hade aldrig trott att det var du lilla Jack som skulle meddela mig från den andra sidan...
Pontus Lennartsson Dellbratt