Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Sofia Bengtsson har skrivit en gästkrönika på Dagens Vimmerby. Foto: Privat

Gästkrönika: Jag skäms – de får betala två årslöner för ett hyreskontrakt

Sofia Bengtsson, 23, är en utflugen Vimmerbybo som numera bor i London. Här nedan kan du läsa hennes krönika om hur det är för vissa människor i vårt land.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Jag kom tillbaka till Vimmerby på lördagen, tåget rullade in på stationen vid 17.49. Ganska direkt när jag klivit innanför dörren, fick jag reda på att jag skulle få träffa några nya vänner till mamma och pappa. Kul med lite annat än julmat tänkte jag, och visste inte mycket mer. Vi blev ditbjudna på middag och skulle gå dit någon gång i mellandagarna. Dom ville passa på att bjuda mig medan jag var hemma, för det är jag inte lika ofta längre. 

Nancy Ajram spelas högt på radion när vi kommer dit, hon är en väldigt känd artist i Mellanöstern. Den brusande musiken tar över rummet i ett härligt bakgrundsljud samtidigt som vi pratar. Många svenskar känner inte igen hennes röst men hon är väldigt duktig på att sjunga. Vi äter kebab, tabbouleh och risfyllda lökar. Rätter som jag inte riktigt känner till, men som är otroligt goda. Vi kommer sakta in på olika samtalsämnen om hur deras familj kom hit till Sverige och om hur det har varit på vägen hit. Stämningen ändras och blir genast mer allvarlig, det är som att vi pratar samma språk, trots att det egentligen är tre olika språk som faktiskt uttalas.  

Jag kokar

I en mix av arabiska och svengelska berättar de om svenskar i olika delar av landet som erbjudit dem jobb. Jättebra tänker ni. Jo, det är i princip jättebra, jättebra tills dagen man blir inlåst i ett rum utan fönster med sex andra personer för att arbeta 14 timmar om dagen. Lönen ligger på 150 kronor. 150 kronor för 14 timmar. Det är 11 kronor i timmen. 11 kronor. De anställda fick inte gå utanför dörren ifall någon från myndigheterna skulle råka se dem. Därför låste chefen in dem, för säkerhets skull. LÅSTE IN (!). Jag kokar. Detta händer alltså i nutida Sverige. I SVERIGE?! Sverige som har en timmes lunch, friskvårdsbidrag och gud vet vad. 

De fortsätter berätta om hur de varit tvungna att muta ledare på flyktinganläggningar för att placeras i samma rum som sin egen familj. Hen tog helst emot jackor, blommor och choklad som mutor. Pengar var inte lika enkelt att förklara. Utan mutor splittrades familjen och de fick bo med främlingar. Dessa flyktinganläggningar ska vara en trygghet för människor som flytt sitt land, och ändå tvingas de tillbaka i samma beteende som har präglat hela resan till Sverige. Jag blir chockad, men ändå inte förvånad. Pengar är alltså det som ska krävas för att en människa ska känna trygghet. Sorgligt nog. 

Skäms över hur lätt jag har haft det

Det som förvånar mig mest är dock historierna (ja, historier i plural) om svenska hyresvärdar i hela detta avlånga land som tar pengar i fickan för att acceptera någon som hyresgäst. Betalar man inte får man ingen lägenhet. För 20 000 kronor i handen, får du ett förstahandskontrakt. Det vill säga om du har tur och ingen annan hunnit betala de svarta pengarna före dig. Den normala summan brukar ligga på 20 000 till 40 000 kronor, rakt ner i hyresvärdens ficka. Att vi svenskar tror att vi kan utnyttja andra människor och kräva deras två årslöner (kom ihåg, 150 kronor i lön per dag!) för att de överhuvudtaget ska få ett hyreskontrakt är helt oacceptabelt. 

Och här sitter jag. Med min lägenhet och fast heltidsjobb. Jag har aldrig varken behövt jobba för 11 kronor i timmen eller behövt muta någon i hela mitt liv. Det har räckt att bara vara en vanlig människa. Det är helt ofattbart att det inte är så för alla tycker jag. Bara för att jag är uppväxt i Sverige, har blont hår och pratar svenska är jag accepterad. Det är otroligt skevt. Jag kan inte släppa det, jag skäms över hur lätt jag har haft det i jämförelse. 

Önskar vara en röst

Jag önskar att jag kan vara en röst för alla er som känner igen er i det jag skriver. För alla er som har stått ut och fortfarande står ut med detta. Jag önskar att jag kunde ringa polisen och namnge varenda en som utnyttjar er här i Sverige. Men det kan jag inte, för skulle jag göra det kan ni riskera att förlora allt. Dock kan jag göra något, och det är att skriva detta. Jag vill upplysa er andra svenskar om hur det faktiskt är. ”Något sådant skulle aldrig pågå här”.  Nej vi trodde kanske inte det, men nu vet vi att det pågår här. Jag visste inte heller. Det händer i vårt land, i våra kvarter, i vår stad. Jag tänker inte acceptera det, gör inte det du heller. 

Om du och din familj eller någon i din närhet har blivit utsatt för detta vill jag hjälpa er att få er röst hörd, hör av er till mig på min mail sofben95@gmail.com så kan jag föra er talan. Kom ihåg, tillsammans kan vi göra skillnad på riktigt. 

Sofia Bengtsson

Fotnot: Berättelsen är baserad på ett antal berättelser från familjer spridda över hela Sverige med olika bakgrunder.

Taggar i artikel

1 kommentar

göran 2019-01-23 23:11:12

källa på det?

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: