Du känner säkert någon som packat väskan för att hitta sig själv i Asien. Du kanske har suckat och tänkt ”nej, inte du också”. Eller så är du en av alla dem som dragit iväg. Du kanske har, likt mig, suttit på ett långflyg helt pirrig av förväntan. Förväntansfull över att lämna vardagen för att istället söka sig långt bort till det okända för att försöka finna något (förhoppningsvis sig själv). Men hur kommer det sig egentligen att så många drar iväg till liknande platser och ofta i samma ålder?

Döda fiskar i strömmen

Jag sitter i en klibbig taxi med heta skinnsäten. Denna taxi ska ta mig till den vackraste utsiktsplatsen på Bali, iallafall om man litar på bilder som flödar på Instagram från alla som också rest runt här. Från mitt smutsiga bilfönster ser jag några risfält, extremt många hönor och en och annan spinkig katt. Jag spanar också en del västerländska ungdomar och känner mig genast inte så unik med mitt val av resa.

Chauffören är galen, han kör snabbt och sicksackar mellan bilar som om det vore ett rally. Han presenterar sig som Hamid och berättar för mig hur jag inte är den enda svensken han kört runt på idag. Det är nog ett välkänt faktum, att vi svenskar och andra västerländska reser och ofta med frasen ”att hitta sig själv”. 

Psykologen Erik Homburger Erikson, ett känt namn inom psykologin, menar att byggandet av en identitet sker i den sena tonåren och att det är i tjugoårsåldern, efter den turbulenta tonårsperioden, som många behöver en paus (som exempelvis en resa). Detta för att få tid till att hitta sig själv, som om jaget länge har gömt sig på något lurigt ställe (Holt, 2015: 557).

Överexploaterad och inte alls unik. 

Individualistiska och egocentriska

Att vi tenderar att dra till tropikerna för att hitta oss själva kan också bero på kulturen, menar Erikson. Om den är individualistisk eller kollektivistisk spelar betydande roll när det kommer till identitetsbyggande (Holt, 2015: 557). Att den unga generationen i den västerländska kulturen blivit allt mer individualistisk är något som chauffören Hamid, 62, stör sig på:

"När jag var i din ålder hjälpte folk varandra. Idag är det helt annorlunda. Individualismen har slukat er och det enda som spelar roll är er egna lycka. Ni ungdomar vill skapa er egna lycka genom att resa till exotiska platser och bli ”the best you”. Det där är överskattat, hur ska Asien kunna hjälpa er med det?"

Det ligger väl något i det han säger. Vi vill vara unika, göra något coolt och sedan troligtvis skryta om det på sociala medier för att visa alla att vi upplever fantastiska saker, att vi har ett intressant liv. Packar vi väskan på grund av vårt individualistiska samhälle?

En flykt från isande kyla

På ett typiskt västerländskt fik i centrala Canggu, Bali, möter jag upp 22-åriga Elin Peterson för att prata om varför hon valt att dra från vardagen i Sverige.

Det doftar starkt av nymalet kaffe, söt kardemumma och jag blir genast lika rofylld som Elin verkar vara. Denna lugna, solbrända tjej är inte stormförtjust i kylan, så därför har hon rest runt i Asien i två månaders tid. Imorgon behöver hon dock åka hem igen och det kommer blir riktigt tufft, erkänner Elin.

"Vad jag kommer sakna detta. Värmen, caféerna, människorna. Allt. Man kan väl säga att jag inte riktigt hittat mig själv än…"

Elin Petersson är som lyckligast här. 

Resande kloner

Över en visuellt vacker cappuccino (som definitivt skulle platsa på Instagram) fortsätter Elin berätta för mig om hur hon inte bara valt att resa iväg på grund av den bittra kylan, men också på grund av att hon alltid känt sig utanför när hennes vänner pratat om resorna i Asien. Hur de pratat om snygga surfare, solnedgångar och billig men ack så god Mie Goreng (vad det är? Indonesiska nudlar).

"Det har ju blivit en grej att alla backpackar i Asien. Man vill såklart inte vara som alla andra men man dras samtidigt av det.  Att jag drog var ju för att jag vill uppleva det alla redan upplevt men från egna ögon. Är det så magiskt som alla verkar tycka? Kommer jag också hitta mig själv i Asien?" säger Elin. 

En härlig cocktail

Efter en lång och skakig taxifärd står jag på den överexploaterade utsiktsplatsen (vid namn Klingking Beach för er som också vill åka hit). Jag hör smattrande ljud från sökande individers kameror och jag funderar på ifall vi egentligen kan hitta oss själva här. Vi är ju inte identiska, så varför försöker vi hitta oss själva på samma vis?

Det kanske är så som psykologen Erikson hävdar, att dessa ”hitta-sig-själv-resor” beror på en strävan efter en paus. Eller så har vi har individualismen att skylla då vi bara verkar bry oss om vår egna utveckling (och den sker såklart i tropiska miljöer) (Holt, 2015: 557). En annan anledning kan vara flykten. Att fly kylan i Sverige är en av anledningarna till varför Elin åkte iväg, men också att hon känt sig manad på grund av en oskriven norm i samhället, en norm som säger att man borde dra.

Identitetsskapande är utan tvekan ett komplicerat begrepp. Ett begrepp som saknar enkla konkreta svar, men varför många västerländska ungdomar drar till Asien i tjugoårsåldern kan troligen bero på en härlig cocktail av ovanstående anledningar.

Jag är en av dem som blandat alla ingredienser till den där cocktailen och den smakar faktiskt magiskt gott, men jag kommer nog aldrig bli unik med att dricka just den.

Moa Nachtweij