Linnéas Lördagskrönika: Vi klarar oss utan fyrverkerier

Skyndar på med skorna, bara minuter kvar och vi måste hinna ut. Har vi med glasen? Ja, glasen är med. Och mobilen? Ja. Någon googlar Fröken Ur så att vi har den exakta tiden. Nu går vi! Springer nedför trapporna och ut på gatan.

På den annars så väl trafikerade vägen syns inte en enda bil till. Vi ser hur andra människor i spetskläder och lackskor också tar sig ut mot kajen. Det är stämningsfullt och stilla. Jag hör skratt och finskors-klackar mot asfalt. En minut kvar nu.

Vi ställer oss tillsammans, gosar in oss i varandras fin-kappor och halsdukar och börjar räkna ner. Precis efter ”Två, ett… Gott nytt år!” lyser det första, helt fantastiskt vackra, fyrverkeriet upp himlen. Vi skålar och kramas och ropar ”Woho!” när himlen förvandlas till introt i en Disneyfilm.

*

Eller… nej vänta. Det var inte riktigt så. Så här var det ju:

Skyndar på med skorna, bara minuter kvar. Eller är det över? Utanför fönstret smäller det redan. Dubbelkollar klockan, men det är inte försent, det är fem minuter kvar. Har vi med glasen? Ja, glasen är med. Och mobilen? Ja. Någon googlar Fröken Ur och vi springer nedför trapporna och ut på gatan.

Det luktar bränt och plötsligt smäller det ganska nära oss. Jag skriker till och skyndar vidare, ut mot kajen. Det hörs varken skratt eller finskors-klackar mot asfalt. Det hörs bara smällar. En minut kvar nu, men det började för länge sedan. Redan igår var det några som fyrade av de första raketerna. Det smäller överallt och vårt ”Tio, nio, åtta, sju…” försvinner i dånen från smällarna på himlen.

Vi skålar och kramas och ropar ”Woho!” men det känns inte alls så mycket woho egentligen. Det känns snarare oklart. Är det nu det är tolvslag? Är det nytt år nu?

Tjusiga snubbar i sina bästa år och sina bästa kostymer med sina bästa spritsorter i blodet trängs med mig på kajen. De sätter eld på de bästa stubinerna de hittat och jag vill helst bara gå in. Vi skyndar över vägen, springer uppför trapporna och ska äntligen få dansa tryckare till Celine Dion.

*

Det finns så många vågskålar.

Typ, flyga till Thailand:

I ena vågskålen 2,5 ton koldioxidutsläpp och minus tiotusen på bankkontot. I andra vågskålen exotisk frukt och solbränna och hångel på en tropisk strand i fjorton dagar. Värt?

Eller köpa lägenhet:

I ena vågskålen en skuld till banken i resten av livet, och riskera att bli av med alla pengar om priserna sjunker och man vill flytta. I andra vågskålen ett eget boende, och känslan av att FÅ spika i väggen, och en chans att tjäna fett mycket pengar när man säljer om några år. Värt? 

Fyrverkerier:

I ena vågskålen tungmetaller, skiträdda hundar, söndersprängda fingrar och ett nedräknande som ingen hör eftersom en massa fyllon redan har börjat fyra av. I andra vågskålen några minuters fint ljus på himlen. Värt?

Nej.

Att ersätta dagens hejkonsvejkon-skjutande av fulla nyårsfirare med exempelvis ett enda fyrverkeri, som ordnas av kommunen, vore inte sämre. Det vore bara rimligt. Men ärligt talat; tomtebloss duger gott och väl. Eller ett stearinljus. Eller att bara blinka några gånger med en ficklampa. Vi har levt på jorden länge utan fyrverkerier. Vi behöver dem inte. Vi kan klara oss utan.