Dagens Vimmerbys krönikör Linnéa Nestor skriver i dag om det så, enligt henne, viktiga gnället.
Slår upp datorn och loggar in på Facebook. Ser att någon har kommenterat i en diskussion om jämställdhet som jag gett mig in i. Jag är trött och vet att jag egentligen bara borde strunta i det, men jag klickar ändå på den lilla röda ettan och läser. Diskussionen gäller jämställdhet i allmänhet och löneskillnader i synnerhet, och en av personerna i diskussionen skriver ”Byt jobb om ni tycker lönerna är orättvisa! Hatar detta jävla gnällande hela tiden!”
Han hatar detta jävla gnällande. Hela tiden hatar han det.
*
Klockan är 07.46 och min dotter har vaknat. Hon ligger bredvid mig och börjar genast kravla, pillar på min örsnibb och säger ”Upp! Upp!”.
Jag vill sova lite till, bara lite till, och ligger kvar.
- Upp! Upp! fortsätter hon ihärdigt.
När jag fortfarande inte stiger upp blir hennes röst gällare, mer bestämd.
- Mamma vaken nu! Mamma! Mamma! Upp! UPP!
Hon gnäller och gnäller och försöker pilla mig i näsan och långsamt inser jag att det inte är någon idé att kämpa emot. Det är dags att gå upp nu. Hon vinner. Hon går segrande ur kampen.
*
Det här med gnäll låter kanske trist, men i praktiken är det ett verktyg. Gnällandet har tagit oss framåt. Genom att samla ihop oss och gnälla kollektivt, gnälla högre och gnälla starkare, har gnällande människor världen över åstadkommit mirakel.
Slutar vi gnälla, slutar vi avancera. Slutar vi gnälla, ger vi upp.
Om alla som gnällde på dåliga förhållanden inom äldrevården lydde min Facebook-motståndares råd att ”byta jobb”, fanns ju till slut ingen äldrevård kvar. Och om de som gnäller på att den lokala förlossningskliniken eller mataffären lägger ned bara borde ”byta ort”, skulle orten avfolkats innan busslinjen dragits in.
Klart det inte räcker med att bara gnälla. Det behövs lösningar också, förslag och åtgärder. Men det börjar alltid med ett gnäll.