När tjälen gått ur marken begravde vi henne vid gärdesgården. Vår döda katt. Hon hade dött under vintern, så medan vi väntade på att jorden skulle göra sig redo för våra spadtag, la vi henne i frysen. Vår döda katt bredvid Valjes grova och glasslådor fyllda med sommarens blåbär.
Men nu hade tjälen gått ur marken och vi begravde henne. Kanske sjöng vi något, kanske tänkte jag någon fin tanke. Kanske nynnade jag ”Härlig är jorden” men kunde bara de två första raderna. Kanske sa jag "tack", för att det kändes rimligt.
Hon begravdes i trädgården bredvid vår gamla hund. Hunden hade fått en sten och en graverad metallplatta som vi tryckte ner i jorden bredvid vitsipporna. Det fick inte katten, men hon fick ligga bredvid. Vi virade in henne i en handduk kanske.
Jorden och kanske handduken och hon.
*
När jag skriver det här är det ett annat husdjur som har dött. Som levde igår, men som nu är dött. Det var egentligen inte mitt husdjur längre, det bodde i ett annat hus och var någon annans, så det är svårt att förstå att hon är borta. Men det är det ju alltid, det här med döden.
En gång sprang hon bort, mitt före detta husdjur, och vi letade och kissade på henne (ja, inte kissade men ni vet, kissade) och satte upp lappar med våra mobilnummer, och jag tänkte "om hon bara kommer tillbaks så blir allting bra igen". Och så kom hon plötsligt, gick där längs vägkanten. Fick syn på mig och började springa, hoppade upp i min famn och jag var rädd att släppa henne. För det kom ändå en bil kanske var tjugonde minut där vi bodde på landet.
Och nu ska hon inte springa längs någon mer vägkant och inte hoppa upp i min famn någon mer gång. Nu blir det hon och jorden, och det går inte att greppa. Det finns ingenting att gripa tag om. Jag ska inte ens gripa tag i spaden, för vi flyttade till stan och så var hon inte min längre.
*
När hon var liten skulle vi döpa henne och hennes syskon, efter att mormor hittat dem i garderoben där kattmamman lagt dem. Jag har hört att det ska vara S i djurnamn, så vi döpte henne till Stalingrad och hennes lillebror till Lasse-Stefans. Enbart på grund av S:en.
Lasse-Stefans blev uppäten av en grävling och Stalingrad skulle bo hos någon på en bondgård utanför Stockholm och byta namn till Estelle, men vi blev förälskade i henne och hon fick flytta in i vårt kollektiv istället. Hon hette Stalingrad, men det vågade vi inte säga till veterinären den där gången när hon ätit en kondom, så där fick hon heta Stina.
*
Nu är det februari och jag vet inte när tjälen går ur marken, men den kommer att göra det i sinom tid. Och då kommer husdjur att begravas i trädgårdar bredvid vitsippor, och små och stora händer kommer ha svårt att greppa att husdjuren inte längre ska springa längs vägkanter och hoppa upp i famnar.
Det kommer att sjungas några rader ur ”Härlig är jorden”, eller kanske en annan sång, och det kommer att hållas en liten tystnad, det kommer att gråtas en tår.
Och det kommer bli vår igen, en gång till. Det kommer bli varmare. Det kommer födas blinda kattungar i garderober och sovrumssängar och vedbodar. Det kommer att lekas med garnbollar och döpas till namn med S i. Frön kommer köpas, sättas i jorden, gro och växa. Tjälen kommer gå ur marken, igen, och igen. Och fast vi har vinterskor nu, kommer vi att gå barfota då.