Jag brer en smörgås när någon säger det vid middagsbordet, att läkaren och professorn Hans Rosling har dött.
- Nej!
Jag säger det högt, det bara kommer, och känner hur någonting inuti brister.
Jag känner inte Hans Rosling., vet inte ens särskilt mycket om honom. Jag har sett några Youtube-klipp, något Ted-talk, ett eller två TV-framträdanden och that’s it. Ändå är det en magreaktion när jag får höra att han har gått bort. Ändå känns det så starkt.
När nyheten når mig om att David Bowie eller Leonard Cohen lämnat jordelivet känner jag inte lika starkt, trots att jag ägnat mer tid åt att lyssna till Leonard Cohens röst än Hans Roslings. För Rosling var ju en Jesus. En slags frälsare. Kändes så. Någon som på riktigt fick mig att känna att det kanske, kanske, ändå kommer att ordna sig.
Men hur kunde jag känna så starkt för Hans Rosling? Jo, för att han kunde tända gnistor.
*
Det är ganska sällan jag får den känslan numera, att det kommer ordna sig, och desto oftare jag får känslan av att det inte spelar någon roll vad jag gör för det är ändå hopplöst. Det är ofta jag tappar tron på oss människor istället för att känna tillit till vår gemensamma styrka.
Men när Hans Rosling pratar om tvättmaskiner i Skavlan väcks en kamplust i mig. När han pratar om länders utveckling och lägger äpplen på ett bord för att förklara ger han syre till den eld som ändå fortfarande finns kvar. Och jag känner att det går. Att det kanske ordnar sig, åtminstone någonstans. Att det kanske är värt att lyssna, värt att prata, värt att diskutera, värt att rösta, värt att skänka pengar, värt att bry sig, värt att försöka göra världen bättre.
*
Kanske kan man tänka sig att vi människor genom att höra goda nyheter om världen kommer att luta oss tillbaka och tänka ”vad skönt, någon annan verkar ordna upp det här”, och genom att höra katastrofala nyheter om världen kommer vi att tänka ”nu måste något göras!” men jag tror att det ofta är tvärtom. Att de hemska nyheterna gör oss handlingsförlamade, och att de goda ger oss kämparglöd. Ger oss en känsla av att vi vill också vara med på det här tåget, i den här världen.
Låt oss prata om förtryck, krig, hunger och elände. Men låt oss också prata om framsteg, fred, preventivmedel, vinster och lycka. Låt oss göra som Hans Rosling, låt oss orka lite till.