Linnéas Lördagskrönika: När luciakandidaten blev punkare

Vi går i nian, och nästa vecka är det vår tur att lussa i matsalen under Luciamorgonen. Jag är en av de fem som kandiderar till platsen som ljusdrottning, efter röstning i klassen, och vem det blir avgörs genom röstning av hela skolan.

Idag träffas vi i kören för att öva in det sista, men de två punkarna i vår årskurs ska förstås krångla till det. De vägrar vara tärnor och ska prompt vara stjärngossar, trots att de såklart vet att det inte är menat så, inte tänkt så. Det kommer ju att se jättekonstigt ut om de ska gå bland stjärngossarna, det kommer att ta fokus och det är bara helt onödigt. Varför? De är svartklädda med svartmålade ögon och har grönt hår. Jag stör mig ända ut i tårna på att de alltid måste hålla på.

*

Det är nyårsfest och det är glittriga hattar och det är klackskor mot parkettgolv. Det är fint och det är städat och alla ska vara glada. Men jag är inte städad utan stridslysten. Försöker så gott jag kan gömma yxan bakom ryggen för att istället diskutera ämnet sakligt med snubben som sitter mittemot mig vid middagen.

Ämnet vi avhandlar är huruvida han skulle låta sin son, som är i förskoleåldern, ha på sig rosa klädesplagg till förskolan eller ej. Han hävdar att förbudet mot rosa är för sonens eget bästa, för att slippa pikar och mobbning, och jag hävdar att det är samma sak som att säga till sonen att han måste rätta sig i ledet och att han inte duger om han inte följer mallen. Jag kan inte läsa hans tankar, men samtidigt kan jag visst göra det, och han tänker ”Varför måste ni alltid hålla på?”.

Jag har blivit punkaren med grönt hår, och jag är nu involverad i en diskussion med mig själv för femton år sedan.

*

Jag tyckte det var löjligt med tjejer som ville vara stjärngossar. Jag tyckte det var tramsigt med protester mot luciaröstningen och jag tyckte det var äckligt med hår under armarna. Hade jag hamnat bredvid mitt yngre jag på en middag hade vi två haft väldigt olika åsikter. Och jag är så himla glad för det.

Glad att jag har vuxit, tänkt, tragglat, vänt och vridit, hamnat fel, hamnat rätt, ändrat mig. Men jag är också väldigt noga med att komma ihåg att jag var precis samma person på den tiden som jag är nu. Jag visste inte lika mycket då, hade inte tänkt lika mycket, men jag var av samma skrot och korn.

”För många människor är det viktigare att det känns sant, än att det faktiskt är sant. En av anledningarna till det är att om man får reda på att något man tror är sant, i själva verket är falskt, så känns det jättejobbigt. För då har man haft fel i kanske hela sitt liv. … Ju tokigare grejer man har trott på, desto jobbigare blir det att börja ifrågasätta dem.”

Så säger komikern Jesper Rönndahl i sitt vinterprat, och jag känner igen mig. Det gör vi väl alla. För det är jobbigt att omvärdera, det är jobbigt att ändra sig. Men det är också en befrielse att ha fel. En befrielse att acceptera att vi inte alltid har förstått, att vi fortfarande inte förstår, men att vi kan prova igen.

 *

Jag undrar vilka hinder som finns i kampen mot rasism, sexism, orättvisor, och jag tror att det ofta är känslan av att bli påhoppad, kritiserad. Vi tar det personligt. Men det är inte hela världen att göra fel. Precis som barnet på skolgården som råkar trampa någon på foten. Det gör inget, så länge barnet accepterar att något blev fel. Så länge barnet försöker göra om. Göra bättre. Hade jag levt för hundra år sedan har jag haft en massa ruttna åsikter, trots att min genuppsättning varit densamma.

Jag vill fortsätta öva mig på att se saker från olika vinklar. Försöka att inte sätta mig i försvarsställning, för det är inte en skyttegrav, inte ett krig. Det är en knut, en knop. Vi måste tänka, traggla, vända och vrida, hamna fel, hamna rätt, ändra oss. Vi måste våga kasta magkänslan åt helvete. 

Vi är barn av vår tid, och låt oss vara det. Men vi är inte stenar.

Så låt oss låta bli att vara det.