Det är påsk och färgade fjädrar. Torr asfalt, murklor i dikena, Jesus på TV:n. Små påskkärringar som vandrar längs trottoarerna i samma takt som beslutsångesten vandrar längs min ryggrad. Inte beslutsångest som i vilken utbildning jag vill gå, vilken bok jag vill låna, vilken stad jag vill bo i, utan beslutsångest som i om jag vill bli förälder eller inte. Om jag vill bli förälder NU, snart, inom ett år, eller inte. Det är något som växer i mig.
Med min darriga tumme scrollar jag igenom det sociala flödet på mobilen. Det är varningssignaler vart än jag vänder blicken. Jag läser om sömnlösa nätter och kräks i håret. Om borttappade personligheter och könsroller från helvetet.
Jag hör någon säga ”I natt vaknade den äldsta klockan tolv och var vaken i två timmar, och PRECIS när han hade somnat vaknade lillasyster och höll mig vaken till fem i morse. Är helt slut!” för att i nästa andetag fråga ”Ska inte ni skaffa barn snart?”.
Det är ett fotografi i en bok om odling som till sist får mig att våga. En bild på en skäggig rockmusiker som ligger i en soffa och vilar medan hans egenodlade grönsaker syras på bordet. Det ligger en bebis på hans bröstkorg, och plötsligt ser jag någonting annat än det mörker jag fumlat i på sociala medier. Plötsligt förnimmer jag en strimma ljus.
*
Vad var det då som fick mig att se bilden på rockmusikern och bebisen, men missa alla de glädjeglimtar som faktiskt också fyller sociala medier? Jag vet inte.
Emma Knyckare och Matilda Sjöström, som gör Första gången-podden tillsammans, pratar i ett avsnitt av podden om att Matilda bara ser föräldrar som klagar över sina barn i de sociala flödena, medan Emma bara ser föräldrar som glorifierar föräldraskapet och vill bräcka varandra i vem som är lyckligast.
Av någon anledning var jag en sån som bara såg klagomålen. Jag såg sömnbristen, bajsblöjorna, jag såg stress, bökiga barnvagnar och kolikskrik. Men jag missade helt bebisjoller, lyckopirr och första skrattet. Vilket ju på sätt och vis blev till min fördel, för att de grejerna då blev glada överraskningar.
*
Men den där rädslan, som gjorde att jag knappt ens vågade ta ett beslut, den var förlamande. Jag var så rädd för listorna på Facebook som radar upp ”Så förändras du när du blir förälder” och ”10 saker bara mammor kan känna igen sig i”. Var så rädd att jag skulle bli en annan person, för det var ju så det lät när folk berättade, när jag läste på sociala medier. ”Att få barn är det största som händer i livet, du blir en helt annan person.”
Som om att jag, när bebisen kom, skulle förvandlas till en stenåldersmänniska. Att jag skulle bli en slemmig och tanig Gollum i Sagan om ringen, och bebisen skulle bli ”My precious”. Det kan ju räcka med mindre för att skrämma slag på en.
*
Och nu, när jag står här på andra sidan, så kan jag inte låta bli att känna mig lite lurad. Inte som att jag tycker vi ska låta bli att prata om även det jobbiga med att ha barn, men kanske som att vi inte behöver lägga i de högsta växlarna.
Det är nästan overkligt, men jag känner mig PRECIS likadan som innan jag fick barn. Visst vet jag en del saker nu som jag inte visste innan, men jag blev inte en annan. Jag blev varken en stenåldersmänniska, en vakande hök eller en slemmig Gollum. Jag blev bara mig själv, med en till att älska.