Pappan till mitt barn lämnar jobbet för att hämta vårt barn från förskolan, som ligger tio minuters promenad från platsen där det hände. Han cyklar iväg, och några minuter efter att han har åkt får jag sms från en kompis som skriver att det varit skottlossning på flera andra platser i Stockholm, uppgifter som senare ska dementeras av polisen, men det vet jag inte då.
Jag ringer min man men han svarar inte. Hjärtat rusar i några sekunder, jag vet att han antagligen cyklar och därför inte kan plocka upp telefonen, men nu kommer det närmare. Det kryper sig inpå.
Jag vet inte hur jag själv ska ta mig hem, om jag ska cykla eller ta båten som går mellan Söder Mälarstrand och Kungsholmen. Jag tar båten, och på vägen dit ser vi poliser med vapen, och trottoarer fulla av människor som försöker ta sig hem.
När vi kommer fram till Kungsholmen står det klungor av folk längs kajen. Tunnelbanan går inte, pendeltågen står stilla.
*
När vi alla är hemma, innanför dörrarna, kramas vi. Vi lagar mat av det som finns i kylen, vi har tv och radio på. Det känns långt bort igen. Men illamåendet smyger sig på då och då, som en liten våg som sköljer över mig.
Jag tänker på andra platser, andra händelser. Jag tänker på dörrarna vi är innanför, tänker på hur tacksam jag är för att vi har dörrar. Att vi har någonting att stänga om, att vi har någonting att öppna igen. Att vi har golv, att vi har väggar, att vi har glasrutor i fönstren. Jag känner stråken av rädsla och otrygghet, och tänker på hur starkt det varit om vi inte haft golven, väggarna, glasrutorna, dörrarna.
På tv rullar texten om och om igen. ”Misstänkt terrorbrott”, ”misstänkt terrordåd”, ”terrordådet i Stockholm”. Orden smakar rädsla, oro. Men det finns andra ord också.
*
Jag vill låna någon annans ord.
Poeten Bob Hansson skriver om händelsen i sin Facebook-status. Om hur stor och utbredd rädslan blir, om hur den splittrar, om att den blir så mycket mer skrämmande i april 2017 än vid en liknande händelse i Gamla Stan 2003. Om hur E4:an, även idag, rent numerärt är farligare än vårt lands terrorism. Han skriver att en nyhet om att folk fortfarande bar ut pizza under fredagseftermiddagen får kritik för att vara menlös, men att den trots allt är relevant. Han skriver:
”Om jag hade varit terrorist hade jag älskat militär på gatorna. Jag hade älskat rädslan och hatet. Och i djupet av mitt svarta hjärta, avskytt pizzabud”.
*
Idag känner jag mig osäker på om vi borde gå utanför dörrarna eller inte. Men fortfarande har E4:an tagit fler liv än terrordåd gjort i vårt land, och om rädslan greppar tag i våra hjärtan finns mindre plats för allt det andra.