DV-krönikören Linnéa Nestor.
Linnéa Nestor har skrivit en ny lördagskrönika. Läs den här nedan.
Vi simmar i kölvattnet en vecka efter det hemska i Stockholm, och jag tänker att vi får smaka litegrann på krig nu. Att vi får smaka litegrann på rädslan så många känner konstant, lever i. Kanske en tiondel av den rädslan, kanske en hundradel, en tusendel, får vi smaka på nu. Jag tänker på filmen "ett rop från Syrien" och scenerna av barn som dör efter kemiska attacker, och jag tänker på hur där varken finns tillfälle eller möjlighet att lägga blommor i ett blomsterhav på en trappa vid ett torg.
Jag tänker att vissa dödsfall får en tyst minut, vissa en bild på hela världens löpsedlar, vissa ingenting. Jag tänker att vissa inte ens får sina föräldrars tårar, för föräldrarnas kinder, som tårarna ska falla nedför, är begravda under sönderbombade hus. Jag tänker att sådana tårar inte ska falla nedför några föräldrars kinder. Inte här, inte där. Vi är så många som är överens om det, ändå faller de gång på gång.
*
Jag tänker, att nu om någonsin får vi smaka på vad det är så många flyr ifrån, att nu om någonsin kan vi känna ett uns av det de känt. Jag tänker på vad professor Hans Rosling sa, under "Hela Sverige skramlar"-galan 2015. Att UNHCR inte får tillräckligt med pengar för att kunna ge flyktingar en dräglig tillvaro och att ”man ska inte lämna unga hungriga frustrerade män i en såhär kaotisk situation, som skäms över att de inte kan ta hand om sina familjer. De kommer att bli lätta att rekrytera för de med de svarta flaggorna. Och det här är mer än att bara hjälpa medmänniskor, det här är frågan om att vinna över det onda. Det här kriget måste ta slut.”
Jag tänker, att nu om någonsin känns det viktigt att hjälpa där behoven är överväldigande.
*
Vi simmar i kölvattnet efter det hemska i Stockholm, och jag tänker att jag är tacksam för att det finns kölvatten att simma i. Att vi kan använda våra armar till simtag och våra fötter till att sprattla med. Att det finns andrum, att det finns tid att hämta sig.
Jag tänker att det finns så många världar. Jag tänker att det är så lätt att glömma bort att vi ändå, hur mycket vi än kämpar emot, lever i samma. Att om jag tar ett fotsteg, och sedan ett till, och efter det ännu ett, så kommer jag till slut till Syrien, till Afghanistan, till Sydsudan. Jag behöver korsa vägar, gå igenom skog, ta mig över vattendrag, men det är inga solsystem emellan. Inga galaxer, inga månar. Det är fotsteg. Bara fotsteg.