Mycket väl godkänt på franskaprovet. Mycket väl godkänt på den muntliga redovisningen. Mycket väl godkänt i svenska, musik, på bilduppgiften. MVG på MVG.
Jag samlar de tre bokstäverna om och om igen på det tjocka pappret vi får till skolavslutningen med rektorns underskrift längst ned.
”Ambitiös, duktig, kan nå hur långt som helst” har läraren skrivit om mig på kvartsamtalet. Jag duschar mig i alla fina ord och smörjer in min hud i berömmet och alla MVG:n. Jag är duktig. Jag är bra. Jag ska bli något stort. Jag kan. Jag är en stjärna. Tretton år med potential. Redan knarkar jag beröm.
*
Jag är vuxen och jag har en anställning och om fyra dagar ska krönikan vara inlämnad. Jag filar och funderar och krystar fram ord efter ord. Det måste bli rätt, måste bli perfekt. Jag måste få till det.
Det blir sådär, helt okej. Det är fullständiga meningar, inga stavfel, en ganska fin slutpoäng. Skickar in den och väntar på reaktionerna. Väntar på likes, hejarop. Väntar på beröm, väntar på mycket väl godkänt. Jag är en katt och jag spinner mitt högsta och jag vill att någon ska stryka mig längs ryggen och vidare längs med svansen. Jag vill att någon ska klia mig bakom örat och säga att jag är bra.
*
Skrivandet och berömmet som hör till har varit med mig så länge jag kan minnas. Inte bara som hobby, fritidsintresse och senare jobb, det har varit en del i min person. En del i hur jag definierar mig.
- Hej, jag heter Linnéa, jag är 30 år och jag skriver.
Och därför blir det så oerhört viktigt. Det blir inte bara på skoj längre.
Jag övar mig på att skriva texter utan att känna förväntan och krav, utan att känna att det måste bli bra, men det är svårt. Ibland lyckas jag. Jag skriver korta, lättsamma texter om djur som dör. De får bli hur som helst, jag tillåter mig att ta av mig de kritiska glasögonen.
En dag tar jag med mig en sådan text till en skrivargrupp jag träffar ibland. Allas texter läses och diskuteras. Min djurtext marineras i fina ord och beröm, och plötsligt känner jag att jag aldrig mer kan skriva en sådan text på samma sätt. Plötsligt finns det en förväntan, en bedömning, ett mått av prestation i det.
*
Min tvååring verkar inte veta vad prestation är än. Hon rultar runt hemma i lägenheten och pruttar långa pruttar utan att röra en min, ritar sig själv med tusch på händer och ben och ansikte, skäms inte för något eller någon.
Jag funderar över hur man kan stärka en liten människa utan att lägga berömmet i prestationen. Jag funderar på hur mycket åt det ena eller andra hållet jag kan luta mig utan att trilla. Är beröm alltid bra? Spelar det någon roll vad vi berömmer? Och när blir beröm till en förväntan istället för en uppmuntran? Oavsett om beröm bara ges i välvilja, säger ju det ingenting om vad det resulterar i.
*
Jag får inget MVG på krönikan den här gången. Inte så många likes. Inte så många hejarop, inte så mycket beröm. Och det är, märkligt nog, inte jobbigt utan befriande. För ingenting hände. Ingen värld rasade samman, ingen lämnade mig, ingen gav mig sparken.
Jag var inte briljant, jag fick inte MVG, men det gick bra ändå. Jag älskar berömmet, bekräftelsen, och jagar det ständigt. Men samtidigt kan det vara befriande att vara utan. Då finns ingenting att leva upp till nästa gång.