Linnéas Lördagskrönika: Vinsten av att göra någon ledsen

- Cissi! Kom då Cissi! kanske Elin ropar till Cecilia när de springer över basketplanen.

Cecilia stannar och får något bedrövat i blicken. 

- Jag vill helst inte att du kallar mig Cissi. När jag var liten kallades jag för det av en som var dum mot mig, berättar hon. 

Elin stannar upp i leken.

- Okej.

Hon säger ”okej”, vilket ju känns totalt rimligt. Hon säger inte ”fast jag menar ingenting illa när jag säger Cissi så då får du bara lära dig acceptera det”, och hon säger inte ”fast jag känner en annan som heter Cecilia och som inte har något problem med att kallas för Cissi, så då kan väl jag kalla dig också för Cissi”. Elin säger ”okej”. Men trots att det här verkar hyfsat enkelt för de flesta barn jag träffat verkar det fortfarande vara en hel del vuxna som har svårare för det. Det här med ord, det här med att låta bli ord som kan skada. 

*

I veckan var det chokladbollens dag, och det smaskades chokladbollar i diverse sommarstugor och på arbetsplatser här och var. Trevligt, roligt, gott. Men när jag scrollar igenom flödet på sociala medier är det någon, som av någon anledning skrivit en statusuppdatering med ett helt annat ord än chokladboll. Det där ordet som vi helt tanklöst och välvilligt använde när jag var barn. 

Nu hoppas jag att den här personen helt enkelt inte tänkte sig för, eller inte har hängt med i överenskommelsen att vi inte längre använder det ordet, och särskilt inte i offentliga sammanhang som sociala medier. Men jag anar att så inte är fallet. Jag anar att det snarare är tänkt som ett statement, en gest som visar att ”jag säger faktiskt vad jag vill och jag får visst använda det här ordet för jag menar faktiskt ingenting dåligt med det och jag är faktiskt inte rasist heller förresten”. 

*

Jag har så svårt att förstå det resonemanget. Jag har så svårt att förstå vad det är det här ordets försvarare vill försvara. För precis som att det i fallet med barnen på skolgården är väldigt rimligt att bara sluta använda ett ord som någon blir ledsen av, borde det vara samma läge i den här situationen. 

Låt oss syna vinster och risker i de båda scenarierna.

I det ena fallet fortsätter vi säga det gamla unkna namnet. Det vi då vinner är själva ordet, och det bekväma i att helt själv få bestämma vilka ord en använder och till vad. Det vi riskerar är att en väldigt massa människor blir ledsna, känner sig trampade på och inte lyssnade till. Vi riskerar att bli den där jobbiga mobbaren i mellanstadiet som fortsatte kalla Cecilia för Cissi trots att hon tydligt deklarerade att hon inte ville det. Den som fortsatte kalla Kajsa för Kajsa-Bajsa trots att Kajsa inte ville, Anna för Anna-Panna, Lisa för Lisa-Fisa. Ja, ni fattar grejen. 

I det andra fallet säger vi någonting annat, exempelvis chokladbollar (vilket känns rimligt även på grund av att det är en boll som smakar choklad). Det vi då vinner är att vi minimerar risken att göra någon ledsen. Det vi riskerar är den extra ansträngning som det kan ta att vänja sig vid ett nytt ord. 

Är det inte värt den lilla, lilla ansträngningen? Orkar vi inte det? Kan vi inte unna oss det lilla, lilla engagemanget för att Cecilia, Kajsa och alla de andra ska slippa bli ledsna?