Jag sitter i soffan och tittar på den klassiska TV-serien ”Vänner” från sent 90-tal och tidigt 00-tal. Serien är som en snuttefilt för mig, och jag snuttar och snuttar och snuttar. Alla mina vuxenbekymmer, som räkningar och sexistiska presidenter och lönesamtal, känns lite lättare med snuttefilten i handen. Med introlåten, karaktärerna och studioskratten.
I en episod har karaktären Phoebe råkat säga till sin vän Rachel att Rachel är en ”pushover” (att hon inte har egna åsikter och lätt låter sig styras av andra) och att den tredje karaktären, Monica, är ”high maintenence” (har för höga krav på omgivningen).
Rachel och Monica blir rosenrasande av Phoebes ord, och ifrågasätter henne gång på gång, tills de till slut bestämmer sig för att ge tillbaks med samma mynt. De sitter cafésoffan med varsin kaffe och berättar för Phoebe att ”om vi är en pushover och high maintenence så ska du minsann få höra sanningen om vad du är – du är ”flaky”, Phoebe!” Galen och excentrisk!
Phoebes reaktion blir inte alls vad de väntat sig. För det enda som händer är att hon håller med.
- Yes, I am flaky, säger hon och fortsätter dricka cafékaffe i cafésoffan. Hon bara lägger sig platt inför deras påstående, eller snarare står upprätt. Deras tänkta pilar blir inga pilar, utan bara en mjuk boll som Phoebe fångar i enhands-lyra.
*
När jag ser det här avsnittet av min snuttefiltsserie tänker jag att sån vill jag bli. Sån vill jag vara. Jag försöker, och har kommit en bit.
Jag minns när en klasskompis en gång sa till mig ”Du är inte så bra på att lyssna”. Vi hade precis haft språklektion och stod med böckerna i famnen och jag pratade nog oavbrutet om någonting, kanske festerna, kanske kärleken, när hon plötsligt såg mig rakt in i ögonen.
- Du är inte så bra på att lyssna.
Det fanns ingen elak ton i hennes röst, inget elakt i ögonen, men mitt skal förvandlades plötsligt till något hårt. En stenvägg, ett plåttak. Mitt försvar drog igång med full kraft.
Va? Jag? Jag är väl inte alls dålig på att lyssna? En gång lyssnade jag ju på en ledsen kompis i säkert en timme, och på lektionerna lyssnar jag alltid, och, och, och ...”
Men efter en stund, efter ett tag, efter några dagar förvandlades mitt skal till en tvättsvamp istället. Jag lät det göra det. Jag sög in orden. Kan det vara så att jag faktiskt är dålig på att lyssna? Ja, jag är nog det.
Jag kände mig inte som en sämre människa när jag vågade höra orden, när jag vågade pröva sanningshalten i dem. Jag kände mig bara friare. Det är så oerhört förlösande, att acceptera sina egna fel. Att inse och omfamna det faktum att det inte går att vara perfekt. Nu är det upp till mig om jag vill försöka förändra den här ingrediensen i min personlighet, eller om jag bara vill vara medveten om den. Klart att jag har brister – det har vi alla.
*
Så ofta jag ser diskussioner som blir ett krig med svärdar och sköldar. I parrelationer, mellan kompisar, kollegor. I kommentarsfält på nätet. Både när det gäller personlighetsdrag och sakfrågor.
- Nej! Jag har inte en otrevlig ton!
- Nej! Du har inte rätt att känna att jag sårar dig! Jag har bevis på att jag inte menar något illa!
- Nej! Du har fel och jag har rätt!
Om vi inte alla kan suga åt oss av kritik eller ord som inte alltid stämmer överens med vår egen världsbild, och överväga det faktum att de kanske stämmer, så är det ingen idé att vi pratar med varandra överhuvudtaget. Det är inte alltid lätt, och det kan göra ont, men det gör ont när knoppar brister. Det är smärtsamt att utvecklas. Men modet att möta sina egna tillkortakommanden öppnar också helt nya, och oftast mycket bättre, världar.