Jag räknar inte, men om jag hade räknat gör vi första felet redan när vi vaknar, för vi vaknar alldeles för sent. Vi borde inte låtit henne vara uppe så sent, och vi borde börja ställa klockan. Fasta tider är A och O.
Vid frukost gör vi fel igen, för vi äter frukost alldeles för länge och tänderna borstar vi försent. De behöver vila två timmar innan nästa måltid och nu är det på gränsen.
Vid lämning gör vi fel varenda dag, för vi lämnar så sent, bara en timme innan barnen ska äta lunch. De små människorna i sommarsandaler ropar till oss från andra sidan förskole-staketet:
- Varför lämnar ni alltid så sent?
- För att vi börjar jobba så sent, svarar vi och trycker in koden.
- Vad heter du? Varför har du ingen keps? ropar de efter oss när vi slår in koden till kapprummet och jag vinkar till dem innan dörren slår igen.
*
När jag hämtar henne efter jobbet gör jag också fel, för det är alldeles försent att bli hämtad egentligen. Det är bara hon och ett barn till som är kvar. De åker rutschkana och behöver inte stå i kö, de åker om och om och om igen. Hon har fått en skorpa av pedagogen att knapra på och det smular över hennes mörkblå jacka och hon håller upp skorpan i näven och säger:
- Gott!
Allt har varit bra och hon har ätit bra och sovit en halvtimme under vilan och hon får sitta i cykelstolen och ha nappen medan jag leder cykeln hemåt. Sedan kommer hennes pappa också, och vi lagar middag ihop och nu gör vi fel igen, för det är alldeles på tok försent för en tvååring att äta middag klockan halv sju-sju.
Fel, fel, fel, fel, fel.
Vi är på en middag och någon säger:
- Ja, NUFÖRTIDEN äter vi ju middag klockan sju, men det gick ju inte när barnen var små förstås. Då åt vi mat klockan halv fem, det måste man om man har barn.
Fel, fel, fel, fel, fel. Vi gör så många fel.
*
Jag kanske borde vara helt sönderstressad av alla fel vi gör. Jag kanske är en skit-förälder som inte vänder upp och ned på världen för att kunna ge mitt barn mat klockan 17.00. För jag menar, klart att jag vill ge henne det bästa, klart att jag vill försöka, klart att jag är beredd att ändra om. Klart att vi siktar på rutiner vid läggning och uppstigning i rimlig tid på morgonen, men jag undrar hur den där vågskålen egentligen ser ut. Jag undrar vilka stenar, vilka guldklimpar, som väger tyngst.
Jag undrar var råden om att må bra är? Om att se till att ha livslust och energi att orka le, orka prata med sitt barn. Det känns som att de råden alltid kommer på slutet, som en brasklapp. Typ gör det och det och det och det och det och det och det och det och det och det och det, och by the way, se till att vara glad också.
*
Jag menar inte att vi ska gå ut på krogen och roa oss vareviga kväll när barnen sitter ensamma och gråter hemma, men jag tänker att vi inte kan uppfylla alla råd och borden på en gång. Att vi får sortera bland dem, rensa bort en del som blir för svåra, för att de allra viktigaste ska få plats. Ni vet. Som Astrid Lindgren sa; ” Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
För jag tror att om ”mat på fasta tider” möter ”en glad förälder” i en boxningsring, så vinner den glada föräldern alla dar i veckan.