Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerbys tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Tipsa Annons Kontakt

Linnéas lördagskrönika: När kalsonggreppet blivit vardag

Jag minns det som igår. Hur jag ligger med händerna på magen och tänker på att det växer ett liv inuti. Ett liv som ska bli större, som ska bli starkare, som en dag ska ta sitt första andetag. Det ska bara växa lite mer. Ligga kvar lite till.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Jag minns det som igår. Hur jag skämdes, för att jag i hemlighet önskade att personen därinne var en tjej. Att det skulle bli en dotter. Trots att den lilla, lilla varelsen inte hade öppnat sina ögon, inte använt sina stämband, inte tagit sitt första andetag, hade jag redan förväntningar. Var jag redan rädd att bli besviken. 

Jag skämdes, och jag skäms fortfarande litegrann när jag tänker på det. Att jag, som kämpar för att alla ska få bli den de blir OAVSETT vad som finns mellan benen, la värdering i vad den här oskyldiga lilla varelsen skulle födas till. 

Studenttiden och syrendoften och de vita mössorna. Och så budskapen som ska skicka dem ut i framtiden. Orden. Orden som cirkulerar i sociala medier, orden som de unga männen i kostym skrivit på de vita lakanen som ska pryda deras studentflak. Orden som är till för att pryda, men som inte kommer att pryda flaket, utan snarare befläcka det. 

För det här är inte en framtid att fira. De där orden lovar inte en fin framtid. De lovar någonting annat. Låt oss se vad de lovar:
”Raka rör och öppna spjäll, era döttrar lär inte komma hem ikväll”, lovar FT3.
”Dra fittan i grus, vi drar el i horhus”, lovar ett kostymgäng från elprogrammet.
”Ikväll ligger era döttrar på rygg för här kommer grabbarna från bygg! 2:an var värst, det tyckte hon också!” skanderar BA11 på sitt lakan.

Ja, de tar studenten. Ja, de är bara grabbar. Ja, de ska få ha kul nu. Men vad är kul? Och varför har de skrivit de där orden på sina studentflak? Och, framförallt, varför är det ingen i klassen som sagt ifrån?

Jag vet inte, men jag tror att svaret oftast är ”för att de har växt upp med det här”. För att det har varit vardag med gnuggningar i hårbotten, kalsonggrepp, en smäll på axeln när någon vill vara schysst. För att de har växt upp med ”Är du bögen i buren”-skämtet, och uppfattningen att det naturliga sättet att visa någon att man gillar den är att slåss. Att skojbråk eller allvarsbråk är den enda accepterade beröringen, utom möjligtvis en hockeytackling. Att man inte pratar om känslor, utan att rådet man ger till en hjärtekrossad kompis är att spara pengar för att köpa en ny stereo. (True story)

Jag tror att det finns både en och två killar i de där klasserna som hade velat skriva någonting annat på sina studentflak. Som hade velat skriva ”Kan man göra penicillin av mögel så kan det bli något av oss också” eller något annat fyndigt med självironi. Som inte vill behöva stå för ”2:an var värst, det tyckte hon också”. Men klart att det inte är lätt att säga ifrån. Klart att det finns ett massivt tryck, och kanske överväger de inte ens alternativet att säga ifrån när de levt i denna miljö hela sitt liv. 

*

Jag minns det som igår. Hur jag ligger med händerna på magen och tänker på att det växer ett liv inuti. Kanske ska jag ligga sådär igen en dag, och om det någonsin ska ticka ett nytt hjärta i min livmoder vet jag inte hur jag känner inför kön. Jag vill så gärna att det inte ska spela någon roll, men jag vet inte om jag har kapaciteten. Om det blir en pojke, som ska bli en grabb, som ska bli en man, kan jag hantera det? Kan jag axla det ansvaret? Kan jag vara en motvikt till den tyngd som machokulturen är?

Nej, det kan jag inte. Inte själv. Vi måste göra det tillsammans. Allihop.

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)