Först ska den kläs, sen ska den resas, sen ska vi dansa kring den. Blommor under kudden, sill-lunch, snaps och små grodorna. Dragspelstonerna i sommarluften och jag njuter. Jag suger in varenda repris av min egen barndom.
Karusellen och raketen och prästens lilla kråka (eller var det mormors)? Och vilken melodi är det egentligen? Vilken är det som det ska vara? Som det alltid har varit?
– Vi måste se till att barnen lär sig sångerna, och att de håller fast vid traditionerna, säger någon efter sista dansen.
*
Jag känner igen mig. Precis som att jag gärna vill att min unge ska ha på sig samma solhatt som jag hade när jag var liten, vill jag att hon ska ha krans i håret, som jag hade, och dansa små grodorna, som jag dansade. Och det gör hon, o-ackackack, nöff nöff nöff nöff, i min gamla solhatt på min gamla hembygdsgård.
– Vi måste se till att de håller fast vid traditionerna, säger någon efter sista dansen och jag nickar.
Men sen tänker jag, att måste vi verkligen det? Finns det ett egenvärde i traditioner? Vad är det vi har dem till?
Jag inser att min unge med största sannolikhet kommer hoppa runt stången och sjunga o-ackackack med sin unge, och att jag inte kommer att behöva anstränga mig det minsta för att det ska bli så. Och det ska inte heller vara min uppgift.
*
För om en tradition är värd att föra vidare, så kommer den överleva av sig själv, och det har väldigt lite med mig att göra. Det enda jag ska göra är att dansa och sjunga så länge jag själv tycker det är kul, för traditioner i sig har inget egenvärde.
Vi genomför de ritualer och knasiga sånger och kråkhopp som vi tycker är roliga just för att vi tycker att de är roliga – inte för att de råkar vara traditioner. Håller traditionerna så håller de, och är det dags att släppa dem så kommer de att släppas.
Jag vet den där känslan, kring jul eller påsk eller midsommar eller födelsedagsfirande. ”Jo men jag måste fira på just den här platsen för det har jag alltid gjort”, och ”vi måste ha lutfisk fast ingen äter den för det har vi alltid haft”. Vi människor tycks vilja greppa tag i vad som finns att greppa, särskilt det trygga och till synes konstanta.
*
Men ingenting är konstant. Visst gör det ont när knoppar brister, visst gör det ont när tiden går. Men hur vi än sparar och samlar och klistrar in i album och sjunger samma sånger så brister knopparna, så går tiden.
Och vi kan inte göra annat än att vara här.