De sitter i matsalen och det är flera decennier sen. Min kompis stoppar i sig en av skolans köttbullar efter att ha badat den i skolans brunsås. Tuggar i sig den girigt.
– Aj! Vad var det där?
Han plockar ut en liten hård, vit flisa ur munnen.
– Oj då, det kanske är en liten bit ben som blivit kvar, säger en annan vid det runda matsalsbordet.
– Va? Skojar du eller? Ben?
– Ja?
Min kompis skrattar.
– Det var det dummaste jag hört! En benbit i köttbullen!
*
Åttaåringen vid matsalsbordet förstod verkligen inte hur en benbit skulle ha hamnat i köttbullen. Ärligt talat förstod han inte ens att det var kött i köttbullen, och ännu mindre vad kött egentligen består av.
Han hade aldrig sett en slakt, aldrig sett ett rådjur som hänger på en krok i garaget, knappt sett en påkörd grävling. Han reflekterade inte över vad det var i köttbullarna i skolan, och varför skulle han?
Han åt dem tillsammans med potatisen och brunsåsen och skrattade, och påståendet att det ens skulle vara möjligt att det fanns en benbit i köttbullen verkade absurt.
Inte så konstigt egentligen att han inte förstod. På matlistan stod ”Köttbullar med potatis och brunsås”, inte ”Malen grisrygg och ko-hals med potatis och brunsås”. I hans värld fanns inte så många ledtrådar till att förstå vad han egentligen stoppade i munnen.
*
Jag lyssnar på en podcast-intervju med träningsprofilen Kalle Zackari Wahlström. Han pratar om vad han skulle vilja göra för slags tv-program i framtiden, och snuddar vid ämnet jakt. Han förklarar dock att jaktintresset är någonting han vill ha för sig själv, och att han inte heller är säker på att han skulle orka med reaktionerna ett sådant program skulle kunna få.
– Folk blir så arga av jakt, säger han. Om jag lägger ut en bild på en död älg blir folk så arga att det blir en artikel i Expressen, och det är ganska jobbigt. Jag tycker inte det är nåt kul att vara i blåsväder på det sättet. … Då blir det en debatt om att det är mord, och att man är vidrig som jagar och sådär.
*
Jag blir ganska chockad av Kalles ord. Inte över att ämnet ”äta djur” engagerar, det är ju en ständig fråga, både miljömässigt, etiskt och filosofiskt. Men jag har aldrig någonsin sett någon kommentera en Instagram-bild på, säg, en flintastek. Aldrig någonsin sett någon som skrivit ”Mördare!” när någon postat en bild på julköttbullarna.
Nu vet inte jag om alla dessa människor som kommenterade på Kalles älg-bild är sådana som aldrig äter kött. Men jag befarar att en del av dem faktiskt gör det, men att de helt enkelt inte kopplar ihop ”kött” med ”djur”. Att de resonerar precis på samma sätt som min kompis gjorde när han var åtta.
Kanske är det en fördom och en föreställning jag har hittat på själv, men jag tycker mig ha hört människor säga ”Jägare är dumma!” för att i nästa sekund sätta i sig en stekt fläskkotlett helt utan reflektion.
*
Ofta är det kanske barn som uttrycker sig på det viset, och ja, barn är ju barn, men jag tycker ändå att det säger någonting om vad vi lär våra barn. Eller, kanske framförallt vad vi inte lär dem.
Varför ska det hymlas om vad som ligger på tallriken? Varför ska det heta fläskkarré och inte grishals? Varför ska det heta nöt och inte ko? Varför ska det heta filé och inte rygg?
Är det oss själva vi försöker lura när vi får barnen att tro att köttbullar och prinskorvar ”bara finns där” och att de ”kommer från Konsum”? När vi inte erkänner hyckleriet i att jägare skulle vara dumma medan djuret på tallriken helt säkert haft ett långt mycket värre liv än älgen på instagrambilden.
Varför kan vi inte bara kalla saker för vad de är och sluta hymla med det?
Gutta i dokussåpan ”Farmen” sa en gång när en gris slaktades att
– För tio sekunder sedan var det en gris, nu är det mat.
Ja, Gutta, nu är det mat. Men det är OCKSÅ en död gris.