Nu är den här och JÄÄÄÄDRAR vad jag har väntat på ’na! Sommarn, alltså. Ledigheten, alltså. Min tvååring smiter iväg till datorn och knapprar på tangentbordet och jag frågar vad hon skriver.
- Listor! svarar hon, och jag tänker, att nu är det inga listor som ska skrivas på ett tag. Fy bövelen vad skönt! Sommaren är lycka! Sommaren är befrielse!
Det är inte så att jag har det särskilt stressigt i vardagen, egentligen. Det lunkar på och är trevligt och mysigt. Men ändå; krönikor och teatermanus ska skrivas, tandläkartider ska bokas, barnet ska lämnas och hämtas, tågbiljetter ska betalas, lektioner ska planeras, lokaler ska bokas, gymbesöken ska göras och så vidare och så vidare och så vidare. Och då tänker jag alltid att ”bara jag bockat av alla de här punkterna på listan så kan jag ta det lugnt sen, åh va sköööönt!”.
Så nu sitter jag här. Tar det lugnt, andas med lungorna, och känner myrorna som springer längs mina nerver. Upp och ned, fram och tillbaks. Jag känner mig som en alkoholist utan öl, som en shopoholic utan affär. Jag är nyfödd och mina rutiner, som är den nödvändiga mjölken, är puts väck.
*
Jag är inte den första som har konstaterat att sommaren, som skulle vara så lätt och skön och lycklig och fantastisk, på många sätt är en utmaning. Folk skiljer sig efter sommaren, bryter upp och börjar om. För att sommaren är en prövning. Det vet jag ju, innerst inne. Ändå blir jag lika förvånad varenda gång. Varför kryper det i mig nu? Det är ju sommar? Jag är ju ledig? Det är det här som är livet! DET ÄR NU VI SKA VARA LYCKLIGA! Jag tror till och med att jag har skrivit krönikor om det tidigare. Och ändå glömmer jag.
För det är uppblåsbara badmadrasser och färgglada filtar med glattigt underlag och det är saft och kex och getingar och ormar i gräset och dåliga pocketböcker och bra pocketböcker och sand i bikinitrosan och det ska packas i och packas ur och packas i och packas ur och det är skratt och tjo och tjim och den ständiga tristessen i min ryggrad.
Och så det här med utanförskapet. För alla andra bara älskar sommaren, semestern, LIVET. Stranden, solen, vattenmelonen och de våta handdukarna. Jag sitter i skuggan och surar och är utanför. Det finns ju ingenting att vara sur för!
Men förväntningarna är så skyhöga att jag får höjdskräck och minuterna är så lugna och sköna att det känns som att gå i slajm.
*
”Men gör något åt det då! Skaffa dig ett projekt! Ett sommarjobb!” tänker kanske du, och jag också, nu. Kanske borde jag det. Kanske gör jag det till nästa sommar.
Jag har aldrig definierat mig själv som en ”jobb-person”, särskilt eftersom att jag jobbar färre timmar än snittet. Men kanske är jag en, bara på ett annat sätt. Kanske är vi bara olika. Kanske passar det en del att jobba röven av sig den största delen av året för att under sommaren få unna sig att bara sitta och glo, andas, och äta singoalla-kex fem veckor på sommaren. Men för min del, börjar jag inse, passar det bättre att jobba nästan varje dag, men inte så mycket. Återigen tänker jag, att vi skulle öppna för fler sätt att ha en anställning på. Att det skulle vara enkelt att bara ta de där lediga timmarna om somrarna och istället strö ut dem över resten av året.
*
Jag skulle också kunna vrida på det, tänka att det är helt makalöst att jag kan gilla min vardag så mycket att jag har svårt att vara ledig. Det hade varit så mycket värre om det var tvärtom. Och till nästa år ska jag lära mig av den här sommaren, skriva upp och komma ihåg att jag faktiskt inte klarar av att sitta en hel dag på stranden. Att jag behöver listorna, vare sig det är sommar eller inte. Alla är vi inte sitta-på-stranden-hela-dagen-människor, och det är väl bara att acceptera, och stå för. Så nu gör jag det.