Vi kommer fram till stranden, har med oss korsord och pocketböcker och jordgubbar och solhattar. Min kille sparkar av sig skorna och springer ned till vattnet för att kasta sig i. Jag ställer ned det jag bär på och smiter in bakom ett träd.
Snörar upp rosetten på de slitna gymnastikskorna, kikar över axeln för att försäkra mig om att ingen ser. Då tar jag av mig gymnastikskorna och kliver i de turkosa plastsandalerna. Jag fastnar med tårna i en plastremsa och måste börja om med ena skon, och märker att ett gäng tonårskillar går förbi just precis då.
De kikar på min bara fot, mina nakna tår, men säger ingenting. Jag trasslar bestämt på mig den andra plastsandalen och knäpper spännet, äntligen klar. Jag trampar några gånger i dem på stället, och går sedan ned till strandkanten för att sätta mig på handduken och läsa i solskenet.
Mina bikinitrosor sitter stadigt, men min hals, min nacke och hela min bröstkorg svalkas i sommarvindarna. Jag sträcker upp armarna och känner friheten.
*
Ungefär sådär hade det kanske sett ut om mina fötter varit sexualiserade istället för mina bröst. Jag funderar på om det hade varit bättre, om jag hellre hade gömt fötterna i plast eller stretchtyg eller något annat material. Det hade ju blivit en hel del fotsvett förstås, stanken när man kom hem till lägenheten hade inte varit att leka med. Tuttsvett luktar ju godare, tveklöst.
Men fötterna används ju åtminstone inte som matbehållare. Om man ammar är det verkligen riktigt osmidigt att det är just brösten som är hemliga. Böket med sjalar och amnings-tröjor och fingerfärdighet.
Det är också trist att när man väl har provat det här med att ligga i en solstol på altanen utan någon form bröstförpackning vill man liksom aldrig sluta. Man vill låta hela överkroppen vara fri för alltid. Eller, åtminstone på varenda strand man ska besöka, och i varenda het stad vars kullerstenar man ska vandra på under semestern.
*
Kan vi inte sexualisera någonting annat än brösten? Kan vi inte byta? Till, ja, kanske fötterna då. Eller… öronen? Knäna? Vad hade varit smidigast? Eller så kunde jag bara ha det som min kille, alltså att bara fiffi-luran skulle vara hemlig. Och för resten av kroppen skulle det vara fritt fram att bli smekt av sommarvindar och solstrålar.
(”Men då skulle det inte finnas någonting för heterosexuella män att tända på! Om inte brösten var hemliga längre!” tänker kanske någon nu. Då tänker jag, att jo. Det går att tända på varann ändå, och det finns en hel del platser där bröst dinglar lika fritt som Pippis flätor men där det ändå blir barn gjorda. Så det så.)
*
Ja, det är klart, jag skulle ju bara kunna strunta i att brösten ska vara hemliga och kasta av mig t-shirten i samma fart som färskpotatisen tar slut på midsommarafton. Jag menar, det är ett fritt land, jag skulle väl inte bli arresterad för det. (Eller?) Och ärligt talat tänker jag ofta att näe, nu tar jag av mig det här åbäket till bikini-topp och låter de vita trianglarna möta solens kyssar, nu får det vara nog.
Men så vet jag ju att det inte bara handlar om mig och hur bekväm jag känner mig i min överkroppsnakenhet. Jag vet ju att det handlar om resten av folket där på stranden. Om de stackars barnen, om alla som har ögon, om de som kan känna sig obekväma, om de som kan stirra, om de som kan fotografera, om de som kan skvallra.
Jag vet ju att det inte bara går att sexualisera mina knän huxflux även om vi så skulle ta beslut om det i kommunfullmäktige. Jag vet ju att det sitter djupt och rotat, att det går långsamt. Men håll med – osmidigt är det.
Och sommarvindar som stryker en fri bröstkorg är någonting alla borde få känna, med precis samma självklarhet.