Vi, jag och han jag lever med, ser en film om andra världskrigets Österrike. Det är söndagskväll, och ett ungt judiskt par springer längs gatorna, uppför en trappa, in i en gränd, över ett staket. Soldater med gevär springer efter dem, försöker stoppa dem från att fly landet. Det är varmt i lägenheten och jag har bara ett par trosor och en sport-bh på mig.
Det är då vi hör det. Tjutet. Larmet.
Vi säger ingenting, bara tittar på varandra, och jag känner hur hjärtat rusar. Går fram till fönstret, kikar ut på människorna som promenerar längs Stockholms sommarvarma trottoarer. Några tar upp sina telefoner, andra bara fortsätter gå som om de inte hörde. Men det är omöjligt att inte höra. Signalen är så tydlig, så stark. Vi ser på varandra igen, jag vågar inte säga någonting.
– Det låter ju som Hesa Fredrik.
Jag nickar. Och tänker: Är det måndag idag? Är klockan tre? Nej. Nej. Men då måste det ju vara… Men det kan väl inte vara?
Jag står helt handfallen, tänker: Borde jag ta på mig en tröja? Har vi ett bombrum? Ska jag väcka min tvååring nu? Varför står jag bara här? Larmet går, det är inte måndag och klockan är inte tre. Alltså borde vi väl sätta fart? Skynda oss? För nu är det på riktigt.
Nu är det på riktigt.
*
Men det var inte på riktigt. När vi satte på radion och tv:n fanns ingen information där, det pratades om vanliga saker. Visades någon gammal sommardeckare. Efter tio minuter hittade vi en artikel på en av de stora tidningarna som förklarade att det varit ett felaktigt larm. Ett VMA-larm, viktigt meddelande till allmänheten.
Jag lär mig att det finns tre olika larm, och att det här varken var krigslarmet eller larmet om flyganfall. Och jag får lära mig, jag får känna på, ett ynka litet uns av den rädslan som så många känner så ofta.
Det går undan när hjärtat rusar. Jag hinner tänka så mycket. Jag hinner tänka att jag borde uppskatta mitt liv mer, att jag borde vara mer tacksam, och verkligen påminna mig själv om hur bra jag har det, hur mycket fint det finns i mitt liv. Det gör jag redan, men jag borde göra det mer. MER! Andas varje andetag fullt ut. Älska med hela hjärtat, hela tiden. Känna dofterna, känslorna, livet. Aldrig någonsin mer klaga på någonting trivialt, aldrig någonsin känna besvikelse för att bussen är sen. Bara vara glad att jag får åka buss! Leva varje dag som om det var den enda.
*
Men grejen är, att det går inte. Vi skulle inte orka leva så, vi människor. Det måste bli en vardag, det måste finnas en takt, en rutin.
Vad vi däremot KAN göra, är att försöka, igen och igen, att förstå andra. Andras verklighet, andras bakgrund. Och om inte, bara förstå att vi inte har en aning. Att jag blev skakad bara av att känna ett uns av vad de har känt. Om det ens var tillräckligt för att kallas ett uns. Ett halvt uns. I några minuter.
Ett halvt uns av skräcken vi inte behöver känna, men borde försöka förstå.