Det är dags för den årliga, traditionella tårtbakartävlingen på fritids och barnen är taggade till tänderna. Till råga på allt är det riktiga, RIKTIGA, kockar som kommit dit för att poängsätta tårtorna, och de spatserar runt som programledarna i Sveriges Mästerkock bland tårtbottnar, strössel och noggranna barn.
- Ni hjälps väl åt också? Det är viktigt med samarbete, säger en av kockarna till ett av lagen som håller på att utforma sin tårta till en klocka med visare och romerska siffror.
- För det är väl inte bara han som gör allt jobbet? frågar kocken och syftar på barnet med kort hår och mössa som fått uppgiften att rita klockvisarna med chokladsås.
- Hon, säger barnet och ser kocken rakt i ögonen.
- Inte han. Jag är en hon.
*
Det finns överallt. Skammen över att någon skulle missta ens kön för det andra. Jag ser på 90-talsserien Vänner, och det skämtas gång på gång om att den ena eller den andra karaktären inte beter sig som ”sitt rätta kön” och därför kallas för det andra.
Joey börjar använda handväska, och studiopubliken skrattar.Phoebe friar till sin kille Mike i storbilds-tv på en basketmatch och speakern skämtar och säger ”Gissa vem som bär byxorna i det förhållandet!”.
*
Jag undrar hur det kan komma sig att den värsta förolämpningen man kan dra till med är att kalla någon för fel kön. Det sägs ju hela tiden att det inte spelar någon roll, att vi alla är lika värda. Lika bra.
- Du kastar som en tjej!
- Utan smink ser du ut som en karl!
Men jag inser strax att det inte är så konstigt egentligen. För är det någonting vi ständigt påminns om, så är det vårt kön. Är det någonting vi benämns efter, definieras efter, så är det just det.
Om du är i närheten av småbarn, sätt ett streck för varje gång de påminns om sitt kön och räkna strecken på kvällen. Sätt ett streck för varje:
- Stora tjejen! Vilken duktig tjejja!
Ett streck för varje:
- Vilken stark kille!
- Kom här killen så ska du få mat!
Varje:
- Hej tjejer! Tjena killar!
- Vilken snäll flicka du är.
och
- Bra jobbat grabben!
Samtidigt finns det flera miljoner andra egenskaper som vi aldrig påminner varandra om. Tänk om vi hade börjat benämna varandra efter, säg ögonfärg.
- Kom nu alla blåögda!
- Vilket duktigt brunögt barn du är!
Eller nationalitet.
- Hejsan alla svenska barn, sitter ni här och leker?
och
- Kan du räcka mig saltet, islänningen?
Hade då den värsta förolämpningen varit om någon kallade oss grönögd när vi egentligen var blåögda? Hade det varit att kallas för norsk när man egentligen var grek?
*
Det här med att vi konstant påminner varandra om vad vi är, vilket kön vi har – vad gör det med oss? Lär det oss att könet är det viktigaste? Lär det oss att vi kan vara snälla, elaka, gulliga, långa, korta, glada, arga, men att vi främst och först är vårt kön. Och vad betyder det egentligen?
Vi uppfyller det som andra tänker och tror om oss. Vi uppfyller det vi blir behandlade till att uppfylla. Det är som Rosenthaleffekten, tesen om att elevers resultat kommer att spegla lärarnas förväntningar.
Så om ett barn lär sig att han först och främst är pojke, och att ordet pojke innehåller förväntningar om att vara tuff, att gilla sport, att inte visa känslor, att ha stora muskler, så kommer han också att spegla det. Det kommer att bli viktigt, viktigast, i hans identitet.
Och när någon tar oss för det andra könet, det kön som är ”fel”, blir det väldigt stort och viktigt. Det blir något att skratta åt. För vad vi har lärt oss sedan barnsben är att vår identitet i första hand ligger i könet. Att det är vad vi är.
Inget mer, inget mindre.