Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Linnéas Lördagskrönika: Inte lika enkelt som Förintelsen

– Excuse me, can you take our picture?
Vi ställer upp oss prydligt framför grindarna till det vita, mäktiga huset. Fäller ihop våra paraplyer och ler våra turistleenden, medan en annan turist knäpper av några bilder med telefonen. Vi tackar och säger hej då, bläddrar igenom bilderna och väljer ut den bästa att spara.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Så, då var det gjort. Vi är i Washington D.C. och självklart måste vi ha en bild på oss framför presidentens hem, Vita Huset. Jag tycker inte att det ser så mycket ut för världen, det är ett vitt, hyfsat stort, hus bara. Jag blir inte överrumplad av förundran, som jag blev när jag besökte pyramiderna. Jag blir inte hänförd, känner inga känslor.  

Men det finns någonting annat där som får mig att känna. 

*

Det är ett stort plakat, nästan en installation. Bredvid det står en äldre, vithårig man i gul jacka. Bilderna på plakaten är hemska. På ena sidan finns tre bilder. En bild är från Förintelsen, och den visar döda, utmärglade kroppar, på britsar i ett koncentrationsläger.

Under bilden står texten ”The final solution”. Nästa bild är från slaveriets Amerika. Två svarta slavar som hänger i rep från ett träd, ovanför en folkmassa. Under den bilden står det ”Separate but equal”. Den tredje och sista bilden visar en blodig massa, och någonstans däri ligger ett dött foster. Under den bilden texten ”Free choice”. 

På andra sidan plakatet finns två bilder. Den ena visar en ung kvinna, kanske i 20-årsåldern, som står med armarna i kors. Hennes min är trotsig, en typiskt trotsig tonårs-min. ”It’s my body!” står det ovanför. ”Then who’s this body?” står det under nästa bild, som också visar ett blodigt, aborterat foster. 

Den vithåriga mannen, som vill förbjuda aborter, står där för att svara på frågor. Och jag har frågor. 

*

Frågor om vem som ska ta hand om de oönskade barnen. De fattiga, de hungriga, de undernärda barnen. Ska han göra det? 

Frågor om vem som ska rädda kvinnorna med galgar och virknålar i underliven. De som kommer att göra de olagliga aborterna, de osäkra aborterna som ofta har dödlig utgång. Vem ska hantera ångesten hos en kvinna som är säker på att hon inte vill ha barnet? Vem ska garantera att barnet inte är den som kommer att behöva bära den ångesten?

Det är klart att det inte är enkelt, att det finns så många fler frågor. Frågor om när det blir liv, om vad ett liv är värt. Frågor om var gränsen går, om var den borde gå. 

Är allt som rör sig liv? Är en simmande spermie liv? 

*

Det är klart att det inte är enkelt, men den vithårige mannen får det att verka just enkelt där han står vid sina plakat. Han får det att verka lika enkelt, lika mycket ren ondska, lika svartvitt som de svartvita fotografierna från Förintelsen. Han får det att verka lika enkelt som den trotsiga minen på den unga kvinnan. Men det är inte enkelt. 

Och jag frågar inga frågor, så han ger mig inga svar. Den vita mannen, framför det mäktiga huset. Som ägnar så mycket tid där. 

Jag undrar, återigen utan att fråga, hur många färre aborter skulle det bli, om han ägnat all den tiden till preventivmedelsupplysning istället?

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)