"Ärligt talat så är det aldrig läge att kommentera andras kroppar", skriver Linnéa Nestor i veckans lördagskrönika. Du läser hela krönikan nedan.
- Jaha? I februari? Det ser ut som att det bara är några veckor kvar.
- Ja, men det är andra barnet och då växer magen fortare för att den redan gjort det en gång tidigare, säger jag, för jag känner att jag ändå måste förklara mig.
Jag har gjort det här förut, det här med att ha en växande människa inuti min kropp, men ändå verkar jag ha glömt hur gärna andra vill prata om det. Och hur gärna de vill gärna lägga in en kommentar om storleken på magen när de ändå är i farten.
Jag känner mig ganska lugn över faktumet att min kropp förändras och att bebisens bostad blir rymligare, men jag gillar inte att bli tjock. För jag har lärt mig att utseendet är min viktigaste egenskap.
Hur det är att vara gravid för den som har en jobbigare relation till sin kropp än jag, kan jag inte föreställa mig. Särskilt inte med de här, nästan alltid välmenande, kommentarerna.
*
Jag är nydumpad och mitt tusenbitarshjärta ligger och skvalpar i bröstkorgen på mig.
- Men vad smal du har blivit! utbrister en bekant jag inte sett på länge och jag hör den uppmuntrande tonen i rösten. Jag är i behov av uppmuntran, så jag suger åt mig som en svamp. Jag är smal och snygg och jag har gått ned tio kilo sedan nyår.
Och jag har aldrig mått sämre.
För flera av mina vänner med ätstörningar har det varit så det börjat. Välmenande komplimanger om kroppen som ändå landar på fel plats. Som ändå förvandlas till uppmaningar om att fortsätta äta mindre, fortsätta minska på siffran. Fortsätta känna skam efter middagen. Jag har en kompis som nyligen blivit tonåring och som gått ned en väldig massa kilon, och jag märker hur omvärlden hejar och uppmuntrar. Och jag oroar mig för vart det landar.
Fingrarna i halsen och skammen efter fredagsmyset i så många tonårsrum, mellanstadierum och dyra ettor.
*
Så nu får man inte ens ge en komplimang? Man får ju inte säga någonting i det här jävla landet!
Nej, det är jobbigt att lägga band på sig. Att inte säga vad hjärnan tänker stup i kvarten. Men ärligt talat så är det aldrig läge att kommentera andras kroppar. I alla fall inte storleken på dem. Helst inte utseendet heller.
Att ligga i en varm säng jämte en varm kropp och säga:
- Jag älskar att ligga nära dig.
Det är så mycket bättre än att säga:
- Jag älskar att dina bröst är så fasta.
För de där brösten kommer inte att fortsätta vara fasta, de kommer att bli till påsar, trasor, flärpar.
Att säga:
- Men gud vad smal du har blivit! Hur har du lyckats med det?
Är att samtidigt säga ”fortsätt med det”.
*
Det finns alltid något bättre att säga än kommentarerna som handlar om utseendet på en gravidmage, en smal tonårskropp eller ett par fasta ungdomsbröst.
Typ
Jag gillar dig.
Du är så härlig.
Jag blir glad av dig.
Vad skön du är.
Jag diggar dig.
Tack för att du finns.