Dör jag så dör jag.
Så tänker jag när jag sitter i den bekväma stolen och flippar mellan olika Hollywoodfilmer jag ska fördriva tiden med under den kommande flygresan över Atlanten. Syremasken, flytvästen, nödutgångarna. Syremasken, flytvästen, nödutgångarna. Jag vill ändå försäkra mig om att kunna göra vad jag kan ifall, ifall.
Flygrädslan kilar upp och ner för ryggraden på mig, snart lyfter vi. Motorerna startas. Nu lyfter vi. Nu blir marken till ett sällskapsspel med fält i olika färger. Settlers och Carcassonne. Dör jag så dör jag, tänker jag igen.
Men jag tänker inte framåt. Jag tänker här och nu. Jag tänker de närmsta åtta timmarna. Vad jag egentligen borde vara rädd för finns inte i mitt synfält. Vad flygrädsla egentligen borde handla om, handlar det inte om.
”Men alla andra flyger ju mycket oftare än jag, så då kan väl jag få flyga den här gången”, tänker jag naivt. Som om planeten och atmosfären skulle bry sig om vem som gör vad.
*
Under FN:s klimatkonferens i Bonn som nyligen ägde rum uttalade sig Johan Rockström, professor i miljövetenskap. För Sveriges radio berättar han att utsläppen under 2017 ökade med två procent. Att vi är tillbaka på den gamla snabbt stigande kurvan och att det är väldigt oroväckande eftersom vi vet att vi måste böja den globala utsläppskurvan senast 2020 för att vi ska ha en rimlig chans att ta oss under två grader.
Målet, att den globala medeltemperaturen inte ska stiga mer än två grader, är redan på gränsen för vad jorden klarar av, enligt Rockström.
– Det orsakar redan så pass stora skador att jag personligen aldrig kallar två grader för ett mål, vilket man gör i klimatförhandlingarna. Jag kallar det för en planetär smärtgräns, säger han till SR.
*
Vi flyger när vi inte behöver, äter mer kött än vad som är rimligt att producera, köper och tillverkar mängder av prylar som inte gör oss lyckliga, prejar ned varandra på Black Friday för att nå först fram till plastberget. Vi är helt överens om att det är ohållbart, vi har sett rapporterna, dokumentärerna, siffrorna. Ändå ifrågasätter vi aldrig varandra när någon säger ”Det ska bli så skönt, vi flyger ju till Hawaii i övermorgon”.
Vi människor brukar kallas för ”skapelsens krona”. Men är vi verkligen det? Vi, den stora massan, struntar ju bara i det här. Istället för att se styrkan i vad vi kan klara tillsammans använder vi det kollektiva som sköld:
”Det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör när ingen annan gör nånting”.
*
Dör jag så dör jag. Syremasken, flytvästen, nödutgångarna, planeten. Syremasken, flytvästen, nödutgångarna, planeten.
Det var kul att besöka andra sidan Atlanten. Ett minne för livet. Men jag har så många andra minnen för livet. Min första musikfestival i grannorten. När vi sov i vindskyddet på ön. Hur vi liftade i Skåne och min kompis hittade sin stora kärlek.
Jag har bestämt mig för att undvika flyget från och med nu. Jag behöver det inte. I sommar tar vi tåget genom Europa istället, och det känns så mycket bättre.
Jag blir inte lyckligare av att flyga, och hade jag blivit det hade det fortfarande inte varit värt att förstöra mina, era, våra framtida barnbarns hem. Syremasken, flytvästen, nödutgångarna.
Planeten.