Det är inte oväntat. Han har varit gammal länge, trött länge. Ändå är det just oväntat. För han har funnits jämt. Och nu. Den starkaste markören för att tiden går, att barndomen inte kommer tillbaks till oss. Inte hundvalparna, inte hölassen vi åkte på, inte gömställena när vi lekte Burken, inte spökhistorierna uppe på höskullen.
*
Han har funnits jämt.
På födelsedagar, studentmottagningar, julaftnar. Han har funnits på första raden när jag gifte mig, och bredvid mig i båten när vi fiskade kräftor.
Han har funnits i närheten, trots att våra liv varit så olika. Min morfar bodde på samma gård i hela sitt liv. Jag har hittills bott på fjorton adresser. Båda barn av våra olika tider. Morfar ringde mig och lillebror när volymknappen på tv-dosan slutat funka, och vi cyklade hem till honom för att träffa senaste kullen med nyfödda hundvalpar.
Han har funnits jämt.
Om vintrarna, om somrarna. Han åt frukostgröt när det var kallt, och frukostfil när det var varmt. Han har funnits i soffan med alldeles för högt ljud på tv:n när Sverige spelat fotboll. Han har funnits vid huggkubben när katterna skulle få del av fisken som han just lirkat ur näten.
I den slitna skinnfåtöljen har han funnits. När vi suttit i vardagsrummet med familjefotografierna på skåpen och katterna vid fötterna. När vi frågat om hur mormor och morfar träffades, och när de berättat om danser i hembygdsgårdar och tidiga biobesök. När morfar sagt:
- Då var vi unga och kära.
För att i nästa andetag säga:
- Nu är vi bara kära.
*
Han har funnits jämt. Och han finns nu också.
Han finns i doften av nyslaget hö, han finns i en borttappad hörapparat. Han finns i känslan av en valpkyss på hakan, och i locklätet när vi kallar på hundarna för att de ska få mat. Han finns i vintrarna, i somrarna. Han finns i berättelserna, fotografierna, minnena. I envisheten och i melodin från den där whiskeyflaskan på finskåpet med en dansande ballerina inuti.
Han har funnits jämt. Min morfar.
Och nu finns han också.