Linnéas lördagskrönika: Jag är smaklös

Jag är sex år och tycker att rosa är världens mest fantastiska färg. Jag älskar diadem, affischer på hästar, dagböcker med hundvalpar på framsidan och med hänglås i guld på sidan. Det fulaste jag vet är manchesterbyxor oavsett färg.

Jag är nio år och äcklas av second hand. Det är SÅ äckligt. När någon frågar om jag håller på AIK eller Djurgården säger jag att jag håller på Djurgården (för att jag gillar djur) trots att jag knappt ens vet vilken sport det gäller. Eller ens att det handlar om sport. Jag har en tamagotchi som jag matar och jag tycker att det är snyggt med kepsar som har böjda skärmar.

Jag är elva år och tycker att kamouflage är grejen. Gärna kamouflage i olika färger, jag äger till exempel en kjol i blå kamouflage. Det går bra att ha kjol över byxorna, det är snyggt. När jag och mamma åker till Stockholm ihop på sportlovet hittar jag en plastryggsäck i silver och genomskinlig plast där framsidan går att blåsa upp som en liten luftmadrass. Den är så fruktansvärt snygg. Jag köper den.

Jag är fjorton år och tycker att stuprörsjeans är det fulaste som finns. Hur de liksom klistrar sig längs med benen. Jeansen, eller helst savannbyxorna, ska vara aningen utsvänga nedtill. Inte riktigt 70-talsutsvängda, men litegrann, eller också går det att klippa i jeansen så att de går utanför Buffaloskorna som jag aldrig fick utan bara drömde om.

Jag är sexton år och stoppar pappas gamla jeans i strumporna. Jag klipper mina t-shirts och jag har på mig vantar med avklippta fingertoppar.

Jag är tjugotre år och tycker att stuprörsjeans är det snyggaste som finns. Hur de liksom klistrar sig längs med benen. Jag gillar också converse-skor och rött läppstift. Jag äger ingenting rosa i min garderob.

Jag är trettioett år och inser att jag inte har någon smak. Att jag är en fisk i en flod, en som flyter med. Att vi alla är det. Det är skönt och fruktansvärt på samma gång. Att känna hur vågorna sveper med oss, hur något jag hatar ena dagen blir vad jag trånar efter nästa.