Ett nytt avsnitt Beverly Hills ska precis börja och nudlarna är klara. Jag slår mig ner i skinnfåtöljen. Jag är sexton år och stoppar jeansen i strumporna.
– Hallå? Kan nån komma ut och hjälpa mig med däcken?
Pappa byter däck på vår röda Audi och jag sjunker tyst längre och längre ned i fåtöljen.
– Hallå? Erik? Kan du komma ut?
Yes! Score. Jag slipper. Brorsan får ta smällen istället. Som han brukar. När det gäller däckbyte och grovjobb i trädgården, alltså. Jag får oftast ta den när det gäller hänga tvätt och stryka och plocka undan efter middagen.
Men va? Hur kommer det sig att jag inte protesterar? När jag var sexton hade jag ju börjat ifrågasätta de slitna könsrollskostymerna som hänger på alla våras galgar. Allt det där vi lär oss utan att någon egentligen vill lära oss, eller har någon diabolisk plan med det. Det går av bara farten. I skinnfåtöljen sitter jag som hatar könsroller, men jag klär mig i den från topp till tå. Varför? VARFÖR?
*
De är komplexa, svåra, krångliga, mångsidiga, svåra att greppa, kantiga och begränsande. Könsrollerna. Det är väl ändå harmlöst att köpa en Barbie till femåringen? HERREGUD SLAPPNA AV, klart jäntan ska ha en docka. Det är väl ändå kul med en actiongubbe till grabben (nej det är absolut ingen docka! Det är en action-GUBBE!) och släng med en plastpistol i paketet också. Det är leksaker, kom igen. Men det är inte lika harmlöst sen. Med ätstörningar, slagsmål på krogen och psykisk ensamhet. Inte lika charmigt med sexuella övertramp och fysiskt eller psykiskt frånvarande fäder.
Så varför klär jag mig ändå, mer eller mindre, i samma slitna kostym som alla andra? Varför flyter jag ändå med i den här gigantiska kraftfulla strömmen med döda fiskar trots att jag lovat mig själv att jag inte ska? Anledningarna är så enkla.
1. För att jag är lat.
När pappa behöver hjälp att byta däck på bilen vet jag att det förväntas att min bror är den som gör det. Här skulle jag, förstås, kunna protestera; ”Jag kan väl lika gärna byta däck?” kan jag säga. Men det gör jag oftast inte. För vad låter bekvämast; sitta kvar i skinnfåtöljen och kolla Beverly Hills eller byta däck? Ja, precis.
2. För att jag är rädd.
När en hylla ska sättas upp på mitt jobb och det ska användas slagborr skulle det kunna vara jag som tar mig an utmaningen. Men det gör jag inte. Det är enklare och bekvämare om min manliga kollega gör det, men framförallt är det SÄKRAST. Inte för att hyllan kommer att sitta stadigare, men för att jag annars kommer vara tvungen att bära ALLA VÄRLDENS KVINNOR på mina axlar. Va? Hur då? Jo. Om min manliga kollega gör det, och gör det dåligt, kommer folk att tänka;
– Hoppsan, här har vi en som har tummen mitt i handen.
Om det däremot är jag som tabbar mig kommer folk att tänka:
– Jag visste väl det. Tjejer kan inte borra.
”Tjejer” som i ”tjejer i allmänhet”. ”Tjejer” som i ”alla världens tjejer”. ”Tjejer” som i ”släktet tjejer”. Att borra med slagborr som tjej är som att ständigt vara misstänkt och behöva bevisa sin oskuld varje tillfälle. Ungefär som jag antar att det är att byta blöja för en kille. Jag vill inte bli beviset på att kvinnor inte kan borra med slagborr, alltså avstår jag. Och ironiskt nog blir jag beviset då ännu tydligare.
3. För att jag tror att jag inte kan.
När man varit med om ett fenomen om och om igen blir det till sist en sanning. Jag har aldrig bytt däck, alltså tror jag att jag inte kan. Min pappa har aldrig lagat ett hål i sin skjorta, alltså tror han att han inte kan. Och jag, som lagat kanske hundratals hål i mina kläder, VET ju att ALLA kan laga ett hål. Det är bara att göra som Ingemar Stenmark, de e bar å åk. Bara att göra det.
Men varför skulle vi göra det? Varför skulle vi välja det minst bekväma och farligaste alternativet som vi inte ens vet ifall vi har kapacitet till att klara?
Min lillebrorsa brukar ifrågasätta mig ibland. ”Du som tycker att det är så viktigt med jämlikhet, varför vill inte du byta däck istället då?” Relevant fråga. Men det är lätt att glömma bort att vi, oavsett tankar och idéer kring världen, är uppvuxna i precis samma värld. Med precis samma strukturer och belöningssystem. Klart att jag, och alla andra, väljer den enkla vägen. Och klart att jag, och många med mig, fortfarande kämpar med att våga ta den andra. Och tänker fortsätta kämpa.