Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Linnéas lördagskrönika: Den största lögnen

Missa inte Linnéa Nestors senaste lördagskrönika. Ni kan läsa den nedan.

Så vi ljuger om tomten. Och vi ljuger om tandfen. Vi ljuger om påskharen och halloweenspöken. Men värsta lögnen av alla är ändå den när vi säger:

– För er skulle vi göra vadsomhelst. Vi kan offra allt för er skull.

För det skulle vi inte.

*

Juli 2018. Måste hitta skugga, måste hitta skugga… Vänder mig mot solen, för att hennes ansikte ska vändas bort från den. De små svettpärlorna på hennes näsrygg, hennes flämtande små andetag. Det är för varmt. För varmt för mig, men framförallt för min yngsta dotter. Hon är bara fem månader och hon och jag längtar tillsammans efter kyliga höstvindar. 

Att amma i den här värmen är som att sätta sig i en bastu efter att ha solat i Australien. Vi klibbar fast i varandra, hon somnar, och när jag försöker lägga ned henne vaknar hon efter att klibbet har blivit till lim som sätter oss samman. Att ha henne i sele är ofta en nödvändighet eftersom att det också finns en treåring som ska smörjas in med solkräm och matas och lekas med. Minstingen vill inte ligga i någon vagn, vill vara nära. Jag älskar att ha henne nära, men den här sommaren. Den här sommaren.  

Tänker på de som är gravida i den här hettan. De som är stora och otympliga, de som har ont. Tänker på de äldre, på min mormor som ligger bredvid fläkten och flämtar. Tänker på de vars skogar brinner. Tänker på de vars skördar torkar ut. Tänker på de djur som står i kö till höstens slakt. Tänker på bina, på den uteblivna grilldoften, på de gula gräsmattorna, på de undangömda gräsklipparna, på barnen. 

Tänker på barnen. De vi säger att vi skulle göra vad som helst för. Fast att vi inte skulle det. Tänker på barnen. De vi lurar.  

*

Jag kan inte vara den första som oroas av den här sommarens torka, hetta, bränder. Kan inte heller vara den första som känner hopplöshet, eller den första som känner ”SNÄLLA GÖR NÅGOT! VEMSOMHELST!”. Kan inte vara den första som ser artikel efter artikel i flödet med rubriker som ”Trettio år kvar till mardrömsklimatet” och undrar hur min dotters trettioårsfest ska bli. Kan inte vara den första som vill strunta i att läsa, men sedan ändå läser och förfäras över att nästa artikel i mitt flöde handlar om ett parti som vill slopa flygskatten. Och att en bekant postar en bild på bilar i Kina och menar att det finns så mycket bilar i Kina så vem fan tror att det spelar någon roll vad vi i Sverige gör. ”Vi kan lika gärna köra på som vanligt.”

Jag kan inte vara den första som tänker, att kan inte den här sommaren, istället för att väcka hopplösheten och avgrunden i oss, istället för att väcka en passivitet och ett ”äh skitsamma, jag kan ändå inte göra något åt det här, det jag gör blir ändå en piss i havet”, kan inte den här sommaren istället väcka en kämpaglöd, väcka upp den så mycket bättre inställningen ”många bäckar små”? En glöd som släcker skogsbränder istället för att tända dem. En glöd som gör att vi kan säga ”jag skulle göra vadsomhelst för mina barn” och verkligen mena det. Se det som en chans att uppfylla den gamla barndomsdrömmen ”rädda världen”. 

Jag hade många tankar kring att få barn. Undrade vem jag skulle bli, vad som skulle förändras. Men jag trodde nog ändå på fullt allvar att det där att ”jag skulle göra vad som helst för mina barn” var på riktigt. Inte bara något man sa och sedan struntade i. 

*

Vi gör vadsomhelst för er. 

Bara det inte stör våra utlandsresor. 

Eller våra matvanor. 

Eller våra ha-begär. 

Kan inte den här sommaren skapa någonting annat än ett skitsamma?

Ut med en piss i havet, in med många bäckar små. Nu på en gång.

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: