Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Linnéas Lördagskrönika: Tvåbarnschocken från helvetet

Jag har alltid varit lite efter. Lite sen på bollen så att säga.

Jag fattade inte storheten i att ta körkort förrän jag själv hade tagit det. Fattade inte att det var en stor grej när min kille köpte sin lägenhet och fattade inte att man skulle säga grattis och dricka champagne. Fattade inte ens grejen med studenten.

Ordet ”tvåbarnschock” hade jag aldrig ens hört innan februari i år. Åtminstone hade jag inte lagt ordet på minnet. Nu står ordet ”tvåbarnschock” i vartenda sms jag skickar. Det är svaret på alla frågor: Hur jag mår? Vad jag tänker på? Varför jag ser ut som hon den onda häxan i Bernard och Bianca?

 *

En vanlig eftermiddag i lekparken, till exempel. Jag, den föräldralediga modern med det nytvättade och luftiga frisyren och den nykläckta bebisen med rosiga kinder, har precis hämtat mitt stora barn på förskolan och i väntan på att fadern ska komma hem stannar vi till i lekparken för att äta mellanmål och ha det lugnt och trevligt. Jag har kontroll. Koll på läget. Jag KAN det här, det är ingen fara. Jag kan rodda den här skutan, jajjemän.   

*

Tills allting rämnar, och tvåbarnschocken slår emot mig. Just som bebisen drar tag i mitt hår och klöser mig i bröstskinnet med sina sylvassa bebisnaglar springer det stora barnet mot den stora, farliga, tunga SKRÄCKGUNGAN (ni vet den där stora runda med flätade hårda kanter och enorm kraft) och eftersom hon (såklart) skiter i mina skrik om att stanna tvingar modersadrenalinet upp mig från bänken med barnvagnen i ena handen, väskan i den andra och den ammande bebisen dinglande i tutten som vore jag en Mora-klocka på Lidingöloppet. 

Jag lovar mig själv att jag aldrig ALDRIG mer gör det här. Det är omänskligt att ensam ha ansvar över två barn och här sätter jag ned foten.

…tills jag nästa dag står där igen och tänker ”jo men det här går ju bra” innan stormen bryter lös och jag drar löftet med mig själv igen. Och bryter det igen till nästa dag. Och så vidare.  

*

Jag fattar att det där med föräldraledighet kan verka soft på håll. Till stora delar är det soft. Dricka kaffe och glo in i väggen, hänga på öppna förskolan och glo på andra föräldrar, gå till lekparken och glo på lekparken. Jag menar hur ansträngande är det egentligen att glo? Och istället för att glo kan man ju passa på att spela lite gitarr, slänga in en tvätt, steka biffar, skriva krönika eller en pjäs. Leva lajf helt enkelt. 

Men det man inte tänker på och inte vet förrän man nu sitter här, är att det är som att spela julklappsspelet dygnet runt i många, många månader.  Julklappsspelet, ni vet den där leken när det ligger en dignande klase julklappar i en hög på bordet och så slår man en tärning och när det blir en sexa får man ta en julklapp, antingen från högen eller från någon som redan roffat åt sig en, och så har någon ställt ett alarm efter en hemlig tid som ingen vet om. Och man slår tärningen snabbare och snabbare för att NÄRSOMHELST NU kan alarmet gå av och då är det stopp.  

OCH DÄÄÄÄÄR GICK ALARMET! Det blev två julklappar, eller halva tvätten upphängd, eller halva bajskorven utbajsad, innan alarmet gick av. I det här fallet är det alltså barnet som är alarmet. Eller ja, barnets gråt, skrik, rop, krav, hjälplöshet.

Det är fint att vara i en solig lekpark, men det är att vara trippelvakt konstant. 

Man är livvakt, krogvakt och spärrvakt konstant och hela tiden. Ingen rast. Alltså INGEN. Kroppen är STÄNDIGT beredd på: amning tröstning läggning blöjbytning matning amning tröstning läggning blöjbytning matning amning tröstning läggning blöjbytning matning. 

Fortfarande blir jag förvånad varje gång jag ska äta middag. Jag har sett fram emot första tuggan sedan hämtningen på förskolan, och sedan inser jag, IGEN, att det är svårt att njuta av den för det enda som gäller är ”tugga, svälj, häv in mer” innan alarmet går av igen. 

*

Här vill jag tillägga att jag avskyr folk som klagar på att ha barn. Jag tycker att det är överdriven skräckpropaganda som leder till en orimlig rädsla för föräldraskapet. Men här sitter jag alltså ändå och spyr ur mig. 

Det är nu det gäller att tänka ”jag kommer att längta tillbaks till det här sen” och ”ingen minns ändå ett städat hem” och ”oskyldiga och dödsdömda Damien Echols hade gjort allt för ett sånt här liv”. Och det hjälper. För jag älskar ju ungarna. De ger oändligt många gröna Super Mario-extralivssvampar. Men jävlar vad skönt att ha en kanal att få klaga av sig i. Tack för det.

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: