– Ska vi inte ha en pingisgrupp för bara tjejer då? För att få fler att våga prova?
Och jag vrider mig där på min fritidsledarstol när jag hör kommentaren, för jag vet ju att det inte är ”alla killar” som är orsaken till att tjejerna skippar pingisen. Men ändå vet jag också att ett snabbt sätt att få fler tjejer att delta är att ha just en egen turnering bara för tjejerna. Och kanske är det likadant när det gäller säg teater för killarna. Men det skaver med sådana lösningar. För det är inte lösningar. Det är att tvätta med målarfärg.
Min reaktion när jag för första gången fick höra om Statement Festival var liknande. Jag vred mig på stolen. ”En festival fri från män” som reaktion på alla de sexuella övergrepp som skedde runtom på musikfestivaler sommaren 2017 (och många somrar innan dess) är kanske inte ont i sig, men det blir ju att utestänga. Det blir kollektiv bestraffning. Blir det inte?
Jag var kluven. För jag fattar den spontana ilskan och orättvisa känslan från de som kände sig utanför. Men ju mer jag tänkte på det, ju mer fattade jag. Det handlade inte om kollektiv bestraffning, det handlade om ett fritt rum. Ett separatistiskt saferoom. En badhus-bastu inne på damernas. En JÄTTESTOR badhus-bastu inne på damernas. Egentligen var det inte konstigare så.
*
Har jag sagt det förut, förresten? Hur mycket jag ÄLSKAR dessa bastur (eller vad nu plural för bastu heter) där man bara FÅR VARA. Och inte bara ”får vara” utan man får vara IFRED. Ifred från blickarna, bedömningarna, de eventuella händerna som inte fått tillstånd. Jag har fött barn två gånger, och jag lärt mig att en stor fördel då är att känna sig helt och hållet bekväm, trygg och avslappnad.
Så av den anledningen: om jag någonsin föder barn igen så borde jag kanske göra det på en bastubrits i simhallen. (Sen finns det ju en himla massa anledningar till att inte föda barn på en träbrits i simhallen också, förstås, men ur ren trygghetssynpunkt vore det verkligen top notch.)
*
Var var jag? Ja. Statement Festival. Som nu har blivit fälld av DO, Diskrimineringsombudsmannen, efter att ha skapat den här enorma badhusbastun. Samtidigt blev det inga (andra) anmälda brott på festivalen. Inga våldtäkter. Inga stölder. Ingen misshandel. Rätt unikt med en brotts-fri festival, ändå. Ja, förutom den där pricken av DO då.
Allting handlar kanske om hur man lägger fram saker. Hur man uttrycker det. Att ordet ”mansfri” är för provocerande, för bestraffande. För hur var det nu – blev showkonceptet Ladies Night också prickade av DO? Och har samma människor som anmält Statement Festival även anmält alla de flicklag och pojklag som finns i fotbollsförbund runtom i landet?
Min magkänsla säger; nja. Ladies Night var inte provocerande. Ladies Night var skoj. ”Något för tjejorna”. (Vill även tillägga att till Statement festival kunde män köpa biljett, men det har inte hymlats med att det inte var önskvärt.) Nej, det handlar ju om språk. Om hur man vinklar det.
*
- Men om det hade varit tvärtom då, om det hade varit en festival för bara män? Då hade det varit andra ljud i skällan!
Det är ett klassiskt argument när jag diskuterar med folk i min närhet. Om det hade varit åt andra hållet. Saken är den att om det argumentet ska hålla måste vi också byta på allt annat. Då måste vi också tänka oss att det hade varit män som blev sexuellt ofredade på festivalerna, att det var män som hade lägre löner och att det var män som grupp som syntes mindre i tidningar och historieböcker och barnlitteratur. (För exempel: Se Kalle Ankas och hans vänner önskar God jul.)
Vi kan inte bortse från kontexten.
- Tänk om det hade varit tvärtom, om en kvinnlig chef tilltalade sin manliga undersåte med ”lilla godbiten”. Då hade det inte blivit några #metoo-fasoner, då hade det bara ansetts vara sexigt!
*
Ja, men VARFÖR hade det då plötsligt ansetts vara sexigt istället? Vad säger det oss om samhället? Att det är synd om männen som blir anklagade för sexuella trakasserier eller att det är synd om kvinnorna som levt i en värld som alltid behandlat dem som objekt tillhörande män? Eller att det är synd om oss allihop som lever i de här strukturerna.
Jag säger inte att vi inte ska fortsätta fråga oss själva ”men tänk om det varit tvärtom”, för det är bra. Det är ett användbart sätt att få syn på verkligheten. Men det handlar om kontext. Om en kvinna håller en knuten näve i luften tolkas det annorlunda än en knuten mansnäve. På grund av vår historia, vår kontext.
*
Kanske handlar den här ilskan, som så många män känt inför Statement Festival, egentligen om frustrationen över att själva inte ha någon trygg plats. För det är ju inte så att män aldrig råkar illa ut på festivaler. Eller på krogen. Eller på tågstationen en sen natt. Tvärtom. Men en kvinnofri festival skulle sannolikt inte bli våldsfri. För tyvärr är det just män som slår. Inte alla män, men män. Så var är mäns trygga plats? Hur kan vi skapa sådana?
Ingenting är svartvitt. Allting har flera sidor. Men på många vis var konceptet med Statement Festival världens största badhusbastu. Och såna platser behövs. Separatistiska, trygga rum. Alla behöver vi en bastu att få vara ifred tillsammans i.