”De kommer bli två platta flärpar efter amningen” brukade jag säga då innan, för att liksom sejfa upp, helgardera mig. Och nu är det snart slut på amningen.
På att låta livskraft flöda ur mina bröst, om man vill uttrycka det hippie-style. Men jag tänker inte på flärparna, jag tänker på min unge. Min unge har lärt sig äta gröt, majs, gurka, tomat, avokado, kidneybönor, damm, smuts och sten, och mina bröst är nu endast till för tröstande.
För min egen del är det helt okej att vi fortsätter trösta varandra med mina tuttar, eller, min unges tuttar som det snarare är nu, men det får vara upp till henne.
När ingen ser, alltså.
*
För hur mycket jag än vill vara en amningsaktivist skulle jag aldrig våga. Jag är alldeles för konflikträdd. För angelägen om att vara till lags. Även när hon var nyfödd och samhället med stora bokstäver ropade ”DU SKALL NU AMMA DITT BARN” var jag konstant på min vakt om jag matade henne bland folk.
Såg mig om med flackande blick för att skanna av de förbipasserande. Var det någon som var arg? Var det någon som skulle kommentera? Kanske är någon upprörd för att jag överhuvudtaget lämnat mitt hem med en så liten? Kanske tycker de att jag ska stanna i hemmets lugna vrå under en filt där ingen kan se mig och mina mjölkpattar?
*
Den rädda och konflikträdda amningsaktivisten, det är alltså jag. För jag är på min vakt med en ständigt ursäktande blick trots att jag har oerhört starka och tydliga åsikter i det här; jag har inte valt att mina bröst ska vara sexsymboler.
Det är faktiskt oerhört opraktiskt att just tuttarna ska vara hemliga och undanstoppade nu när det är just tuttarna som är min unges mat/tröst/trygghet/sovkuddar i tid och otid. Det vore MYCKET smartare om typ mina fötter fick överta bröstens laddning den här perioden.
Snälla, snälla, avsexualisera mina bröst. Eller operera in mjölkkörtlar i mina tår. Vadsomhelst! För det är inte rimligt att det ska vara så mycket krånglande med något som egentligen är så smart och enkelt.
*
Har folk problem med att jag matar mitt barn med min kropp är det just folk som har problem och det borde inte vara min grej att reda ut. Och det finns ju så många knep om man blir obekväm av att se amning på allmän plats. Och knepen är ju så enkla!
1. Titta bort.
2. Om det inte funkar att titta bort, sätt dig med ryggen mot.
3. Om det inte funkar, gå någon annanstans. Eller blunda.
4. Se det som en övning i att lära dig omfamna världen.
*
Ändå sitter jag då där och skäms. Hör alla arga tankar, ser alla arga blickar. Men finns ni verkligen? Ni amningshatare? Eller är det bara i mitt huvud? Som monstren under sängen och spökena i garderoben? Ni som skulle fräsa ”skyl dig, snälla” åt mig, och glo på mig med mördarblicken om jag ammar offentligt - finns ni? Jag menar på riktigt PÅ RIKTIGT?
Grejen är att jag ser ju äcklet folk spyr ut sig när Eva Röse lägger ut en amningsbild på Instagram (där för övrigt inte en tillstymmelse till bröstvårta syns på bilden). Men jag har så svårt att tro att homo sapiens sapiens kan ha den här åsikten. Det känns som att det enda rimliga är att jag gömmer mig för tankespöken? Det måste jag väl ändå göra? Ja, det är det enda rimliga. För VEM skulle kunna uppröras så mycket av ett par tutt-flärpar.