Linnéas lördagskrönika: Då är det för alltid förstört

Men… vafan?

Jag känner efter igen. Låter vattnet vara på, håller duschmunstycket mot min bröstkorg. Vattnet strilar nerför kroppen och min panik börjar ta fart från magen.

Vad är det där? Jag känner hur det liksom buktar ut. Som en bulle. Har jag en bulle i fittan? En bullfitta?

Nej nej nej nej det kan inte vara sant jag har en bulle i fittan nu är det kört, det är för evigt och för alltid förstört och jag måste för evigt och för alltid dölja det här för alla. Det kan inte vara sant och om det är sant måste det förbli en hemlighet som aldrig kommer ut, det pinsamma i det här är för stort för att kunna yppas till EN ENDA MÄNNISKA.  

Jag duschar klart, hänger tillbaks duschmunstycket och virar in mig i handduken. Paniken har nu spridit sig genom hela min kropp, inte bara i fitt-bullen, och jag skyndar in på toaletten innan någon hinner se mig. Den enda någon som för övrigt skulle kunna se mig är pappan till barnet jag för några veckor sedan födde. Barnet som nu ligger i en liten säng bredvid vår stora säng och sover.

Hjärtat bultar när jag sätter mig på toaletten och börjar undersökningen av det skamliga, pinsamma, hemliga. Okej, okej, andas. Det är alltså någonting där, det är någonting som putar där det förut inte putade. Det är… Det är någonting som borde vara inuti, och som nu är på väg ut. Något slags organ… eller hud bara? En vägg? Vad är det? VAD ÄR DET SOM HAR FÖRVANDLATS TILL EN BULLE I MIN FITTA? Herregud, jag är så rädd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag kallsvettas (vilket är extra typiskt eftersom att jag precis duschade).

*

Jag känner mig dum och blåst, för jag visste ju att det här kunde hända. Jag hade ju läst om det på en blogg och på familjeliv och andra forum där trasiga mammor skriver om sånt som inte går att prata om på föräldraträffar eller öppna förskolor. Framfall, var det så det hette? Jag googlar. Okej, det verkar som att det inte räknas som framfall förrän efter sex månader. Okej, det är inte kört. Inte än. Men det måste ändå förbli en hemlighet. För det är så äckligt och vidrigt. Om jag känner på bullen fattar jag ju att det som ska vara bakom den där bullväggen är… ja, nummer två. Bajset. Men jag har inte haft några problem med det, det har funkat bra allting ända tills jag upptäckte det här bakverket i det allra heligaste. VEM FAN HAR STÄLLT ETT BAKVERK HÄR? kan man ju undra. Och det undrar jag. Om en vecka har jag återbesök hos barnmorskan, jag får fråga henne, hon kan hjälpa mig. Självklart kan hon hjälpa mig.

– Det här är inget konstigt alls, det känns och ser helt normalt ut.

– Okej… så det är som det ska vara då?

– Det ser jättefint ut. Slidväggarna är som ett dragspel.

Sen får jag klä på mig och så är det klart. Men jag tycker fortfarande att det inte känns bra. Och jag har fortfarande inte berättat någonting för han jag sover bredvid varje natt. Jag håller hemligheten om bullfittan fortsatt hemlig, och kniper och kniper och kniper och kniper. Knip ett två tre fyr fem, slappna av ett två tre fyr fem, knip ett två tre fyr fem. 

Och så försvinner den. En dag är bullen borta. Eller också är den kvar men har krupit in igen, och jag bestämmer mig för att inte hålla på och känna där. Allt funkar, jag känner ingen skillnad mot hur det var innan det FÖTTS EN NY MÄNNISKA DÄRIGENOM. (Sensationen i det faktumet kommer aldrig att blekna.) Slutet gott, allting gott.

*

Eller?

Jag inser att jag förmodligen aldrig hade skrivit den här krönikan om bullen stannat kvar. Det hemliga om det heliga hade jag kvävt inom mig och aldrig yppat förutom möjligtvis för någon nära vän på fyllan. Trots att det i mitt fall var en ren utseendegrej, ingenting som ställde till smärta eller toalettbesöksproblem. Trots att min kropp är en superhjälte som FÖTT EN NY MÄNNISKA (återigen, en sensation) och borde behandlas som en kunglighet, hade jag burit hemligheten med mig, hand i hand genom livet.

Kanske dags nu att det slutar upp. Dags att inte bara få ett svar om att fittan är ett dragspel, utan lite mer information och ett erbjudande om hjälp ifall bullen vägrar ge med sig. Dags att krossa hemligheterna och känslan av skam. Kanske dags att superhjältekropparna får den respekt de förtjänar, och att vi alla inser två saker:

1. Varken flickor, kvinnor eller superhjältar bajsar blommor. Vi bajsar bajs. Och då behöver det vara helt där det ska komma ut.

2. Att bli behandlad med respekt och på allvar efter att ha fött en ny världsmedborgare borde vara en självklarhet.

Den som har en fitta, snippa, pua, fiffi ska inte behöva räkna med livslånga komplikationer i den bara för att ett barn har fötts därigenom. Lika lite som man ska behöva räkna med kryckor för resten av livet för att man har varit på skidsemester.