Dagens Vimmerbys krönikör Linnéa Nestors skriver om frågan som aldrig bör ställas och förklarar varför.
- Och du går i väntans tider!
Jag tittar upp och möter kassörens blick. Fattar ingenting.
- Vadå?
- Ja, i väntans tider, upprepar han och tittar menande på min mage.
- Jaha, nej nej, säger jag och skakar på huvudet.
Kassören känner sig väldigt obekväm och ber om ursäkt. Jag säger att det är ingen fara, det gör ingenting. Ibland lägger jag till ”jag är bara lite tjock”.
Det händer mig stup i kvarten, att någon frågar om bebisen i magen. ”När är det dags?” ”Vilken månad är du i?” ”Man får gratulera!” Alla är så glada och nyfikna och jag känner mig elak som dödar hela stämningen, som lägger ett stelt täcke över konversationen. Jag försöker vifta bort det hela så fort jag kan så att vi ska kunna gå vidare, men samtalet stannar alltid upp en stund efter den där frågan, för det som skulle bli ett mysigt prat har ju istället landat i att den här personen har kommenterat min kropp och min putmage, helt utan att jag bett om det. Det blir lite jobbig stämning, minst sagt.
När det inte är någon bebis i magen, utan bara organ och sånt, är det nog ganska vanligt att den här frågan orsakar just jobbig stämning. Så hur vet man då när någon verkligen är gravid och inte bara har lite säckig hållning eller putmage? Och hur vet man när det är läge att fråga? Är det när magen putar ut några centimeter? Är det när magen putar längre ut än brösten? Är det när det ser ut som en basketboll under tröjan? Är det när ett bebishuvud sticker ut där nere?
*
Svaret är enkelt.
Aldrig.
Bara skippa frågan oavsett omständigheter. Väntans tider, ljudet av små fötter, hur långt är det kvar och så vidare och så vidare och så vidare. Det är aldrig läge att fråga. Någonsin. Varför? Jo, för att:
1. Det kan vara så att personen bara har en putmage till sin helt egna kropp och inte vill ha några kommentarer kring det. Någon kanske blir ledsen, någon kanske inte bryr sig, men att personen blir glad av kommentaren är ganska osannolikt.
2. Personen kanske är i ett tillstånd eller har en sjukdom som orsakar svullen mage. Typ har mens, eller en tumör, eller så.
3. Om personen ifråga faktiskt är gravid betyder inte det att man per automatik vill prata om det hela tiden. Man kanske har super-ångest på grund av förlossningsrädsla, eller kanske är ambivalent kring sin graviditet, eller kanske bara vill ha det för sig själv. Att säga ”Och du går i väntans tider! När är det dags?” är typ som att gå fram till någon med ett ärr i pannan och säga: ”Du har ett ärr i pannan! Hur länge har du haft det och vart fick du det från?”.
4. Den som är gravid får den här frågan säg… tio gånger om dagen. Det är som att prata om vädret, fast tråkigare. Enda gången jag själv kanske förstod ett uns av hur det är att ha en ovanlig hudfärg och konstant behöva svara på frågan ”Var kommer du ifrån? Alltså på riktigt från början?” var när jag var gravid och vilt främmande människor kom fram och tittade på min mage och pratade om bebisen KONSTANT. Inte så kul, inte så spännande, ganska tjatigt.
*
Och nu tänker någon kanske att ”man får ju inte säga någonting alls längre i det här jävla landet!”. Fast det får man ju visst. Klart du kan gå fram till varenda en på stan, putmage eller ej, och fråga om denne går i väntans tider. Det är ingen som kommer att sätta dig i fängelse för det. Det här är inget annat än ett enkelt tips från en som både haft putmage med bebis i och putmage utan bebis i.
Det kan kännas jobbigt att låta bli att fråga, såklart, för man är ju nyfiken och det är ju spännande, men var stark! Vi behöver inte kommentera vilt främmande människors kroppar, och inte bekantas heller. Och inte vänners heller. För om det ligger en bebis i någons mage och den vill att du ska veta det – då säger personen det helt själv. Och tills dess får vi undra.