Vi kramas trots att vi bara är ytligt bekanta. Det är sommar och fest och då går det ju bra att kramas lite oavsett vem det är. Sedan får hon syn på barnvagnen som står bredvid mig.
- Ja just det! Du skulle ju få barn! Får jag titta?
- Javisst, gör det, säger jag och vinklar upp vagnhuvan lite.
- Är det en kille eller tjej?
- En tjej.
Hon kikar igen på mitt lilla knyte.
- Jamen, nu ser jag ju det. Att det är en tjej.
- Jaså?
- Man ser det på ögonfransarna, tjejer har längre ögonfransar än killar.
Det lilla livet, det lilla klivet.
*
Handskakningar och högklackade skor. Säkert fem meter i takhöjd. Placeringslappar och finkläder. Jag känner nästan inte nån, jag är ”plus en” på den här festen. Jag ler och är artig och alla är trevliga, och många vill förstås få hålla i vår bebis.
- Åh så söt hon är! Helt bedårande! säger en äldre släkting, som kanske heter Eva eller Carina eller nåt i den stilen.
Vår bebis får syn på pärlorna som hänger runt halsen på Eva. De glänser i skenet från takkronan. Hon sträcker ut sin lilla hand för att känna, vill antagligen stoppa dom i munnen om hon skulle kunna, precis som allt annat intressant hon får syn på. (Pusselbitar, matrester, döda flugor.) Eva skrattar och ropar mot sina vänner:
- Man märker att det är en flicka – hon älskar redan smycken!
Det lilla livet, det lilla klivet.
*
Vi har varit barnvakter och nu ska vi skjutsa hem min femåriga kusin. Det är kallt och vi skyndar oss att spänna fast bältet och stänga bildörrarna. Jag sätter i nyckeln och startar bilen, den varma fläkten går igång och radion spelar pop.
- Ska du köra?
Den lilla rösten från baksätet är det som undrar.
- Va?
- Ska du köra?
- Ja, jag ska köra.
- Kan du köra? Du är ju tjej.
Tystnaden, och det lilla klivet.
*
- Ska hon inte ha klänning på sig?
- Va?
- Ska hon inte få ha klänning på sig nu när det är kalas? Det är väl klart att hon ska få ha klänning på sig, det tycker jag.
Och ja, det är väl klart hon ska få ha klänning på sig, om hon vill det. Men ännu kan hon inte ens uttala ordet klänning, och hon verkar inte bry sig nämnvärt om vad hon har på sig. Jag erkänner att jag är rädd för den. Hur kan jag vara rädd för den, det är ju bara tyg. Men hon blir så söt av den. Får så många kommentarer om hur söt hon är. Alla blir så glada när hon har klänning, när det är som det ska vara. När allt är på sin plats. När det inte är otydligt. Och hon är ju så söööt. Hon har långa ögonfransar och älskar smycken och kan inte köra bil. Kom igen, det är väl inte så himla farligt?
Nä, det är väl inte så himla farligt. Eller?
Utseendehets och ätstörningar och sämre lön. Farligt är det väl inte?
Små, små kliv, ett efter ett.
Att få kliva i en könsroll, redan innan hon kan gå.