Linnéas krönika: En portabel superhjälte

Jag är på gymmet och har precis dansat framför en spegel med tjugo andra människor i coola kläder och färgglada skor. Det skulle kunna lukta svett men det gör det inte, för det här är ett dyrt gym som har råd med väldigt bra air condition och såna grejer som tar bort svettlukt. Det är ett sånt gym som har bastu och där schampo och balsam ingår i månadsavgiften. Tränar man på vardagar bjuds man på frukost. Ett sånt gym är det, och jag har alltså precis avslutat ett danspass. Alla är på gott humör och vi går in i omklädningsrummet för att ta av oss alla våra kläder och duscha av oss svetten som inte luktar. 

Och det är ju det här med att ta av sig alla kläder tillsammans med de andra som också tränar på det dyra gymmet. Det är ju det här med att stå nakna tillsammans. Det här med att glo på varandra, det här med att jämföra. Det här med att känna den lilla osynliga knytnäven som vill banka ned en i golvet tills man ligger platt som en heltäckningsmatta.

*

Men det är nu det händer. Det är nu jag plockar fram mitt knep. Mitt ess i min svettiga rockärm. Och vad kan det vara, tänker ni. Jo, det är en kvinna med färgat hår och billigt smink. Som bor i norra England och råkar vara både asball, krönikör, författare och sist men inte minst; min idol. 

Här vill jag tillägga att jag egentligen inte vet så mycket om Caitlin Moran, som hon alltså heter. Jag bygger mina varma känslor för henne på tre saker; boken ”Konsten att vara kvinna” som hon skrivit och jag har läst, en intervju i en podcast, och några youtubeklipp. (Särskilt ett där hon använder uttrycket ”the tiny David Bowies on my tits”, vilket jag tycker är alldeles fantastiskt.) Jag vet, förstås, inte allt som finns att veta om Caitlin Moran, men jag tänker att idoler kan få vara lite så. Som en nyförälskelse, där allt passar in. Där vi väljer ut det som speglar oss själva och blundar för det andra.

*

Så står jag alltså naken på det dyra gymmet, och tittar på mitt rockärmsess. Lite naggat i kanterna, men oh så användbart. Och det är NU det magiska händer. Det är nu jag tänker; Caitlin Moran skulle aldrig bli nedslagen av kroppar på ett dyrt gym. Inte min Caitlin Moran. Hon skulle i nuläget bara tänka ”att jämföra sig är rena tramset. Nu klär jag av mig alla mina svettiga kläder och spatserar in helt näck i de här dyra duscharna och njuter av att stå för mig själv och inspirera andra att göra detsamma, och nu njuter jag av att känna varmt vatten mot min danströtta hud och nu njuter jag av att jag är så jävla ball att småkidsen häpnar.” Och så gör jag som Caitlin. Och plötsligt är den lilla osynliga knytnäven borta. Den har blivit en röd matta in i duschen, och jag har blivit en superstar, ett fuck-you-finger, en förebild, en gudinna. Jag har fått magiska krafter och ett högt huvud. 

Och det är sånt jag vill ha mina idoler till. Jag vill inte, i första hand, dyrka dem och köpa planscher på dem. Jag vill stärkas av dem. Använda dem. Inför anställningsintervjun när jag är så skraj att jag håller på att kissa på mig. Om någon viskar eller pekar. Och på det dyra gymmet där det inte luktar svett. Det är då jag tar fram dem. Plockar fram henne ur rockärmen.

Som en portabel superhjälte jag närsomhelst kan förvandla mig till, utan att behöva bära runt på varken mantel eller tajts.