Linnéas lördagskrönika: Det finns inget skinn som ska ömsas

Jag cyklar på en liten cykel. Pappa cyklar på en stor och lillebror sitter i plaststolen på pappas pakethållare. Förbi brännbollsplanen, förbi linbanan, uppför Blåsippebacken. På min skrivbok i ryggsäcken står det ”LINNÉA 4A” och i den har jag skrivit om när vi fiskade strömming, för vi ska skriva någonting i boken varje helg. Min glittriga hjälm är varm mot huvudet. Om jag undrar någonting frågar jag pappa. Han vet nästan allt. 

Vi närmar oss skolan och nu ser jag dem. Sexorna. De har inte hjälm när de cyklar, och de har inte med sig stenkulor i tygpåsar. De har tröjor med luvor på, och de är så himla stora. Nästan lika stora som pappa. Jag har glittrig hjälm och jag skyndar mig förbi sexorna bort mot mitt klassrum. Alla i min klass är barn. Sexorna är något annat. 

*

Det är en som har vaknat, och jag är den enda som vet att hon är vaken. Ingen annan vet, men jag vet. För jag känner henne. Jag känner att hon sträcker på sig, spretar på tårna kanske. Jag vet det, för hon ligger inuti mig. Alltså, i min kropp. På insidan av min hud. Alla andra är utanför min hud, men hon är innanför. 

Jag förstår att om ungefär två månader kommer någonting att börja, samtidigt som någonting annat kommer att sluta. Det är då det händer. Då ska jag ta ansvar för en annan. Då ska jag vara den som har svaren på de ständiga frågorna, de som jag själv ställde för tjugo år sedan. 

På håll ser jag några föräldrar som leker med sina barn. Håller dem i handen. Svarar på frågorna. Jag möter deras blick. Känner att jag fortfarande är en sådan som pappa håller i handen. Att jag, än så länge, är ett barn. De vars blick jag möter är något annat.

*

Jag är redan vaken. Precis som för tjugo år sedan är jag redan vaken. Precis som för tjugotvå år sedan och för tjugofem år sedan är jag redan vaken. Det skramlar litegrann i köket och nu kommer de. Alla sjunger förutom hon som igår lärde sig säga ”macka”. De har ett paket och ett tänt värmeljus som jag får blåsa ut och önska mig någonting hemligt. 

På kalaset är ljusen för många för att få plats i tårtan, jobbiga att räkna till, och därför har någon skrivit ”Linnéa 30 år” med chokladsås istället. Det är inte så gott med tårta men det hör till och det regnar på min födelsedag, som det alltid gör. Jag har ingen kris, får inte panik. Men jag fattar att det är på riktigt. Att jag är vuxen nu. För det har alltid funnits gränser längre fram, men den här gången är det på riktigt. Det här är sista gränsen jag kan komma på. En trettioåring har inga ursäkter. 

Och som jag redan anat, verkar det vara en myt. Det här med att bli vuxen. Det kommer inte att hända. Inte när jag börjar sexan, inte när jag får barn, inte när jag fyller trettio. Vi pratar om det på personalfesten, när folk slappnar av och min chef berättar att han känner sig precis likadan på insidan som när han var tio. Han som nu är femtio-nånting. 

”Jag är precis samma person som när jag var liten” säger han.

*

Och det är befriande. Att det inte finns någonting som ska förvandlas. Inget skinn som ska ömsas. Ingenting att gå runt och vara rädd för. Det här är vad det är. Det här är vad det blir. Det här är den jag är. 

Men det är också läskigt. För jag förstår nu att det egentligen inte finns några svar på alla de där frågorna. Jag förstår nu, att de flesta av svaren bara är chansningar, av några som själva haft glitterhjälm och skrivböcker. Som själva har trott att sexorna är vuxna. Och som själva går runt och väntar på dagen då de själva kommer bli det.