Under sommaren skriver Linnéa Nestor krönika på Dagens Vimmerby varje lördag.
Jag micklar med barnvagnen för att få upp den på trottoarkanten. Det är mycket micklande med såna här barnvagnar mest hela tiden, vad man än ska göra. Redan när det stod klart att jag skulle få barn bestämde jag mig för att jag i alla fall INTE tänker använda barnvagn. Hade svårt att identifiera mig med den och moderskap och förväntningar och böket det verkade innebära att ha en.
Det visade sig ju att böket med att inte ha en barnvagn var större, så här står jag nu alltså och micklar med barnvagnen, och känner kläderna klibba fast mot ryggen, bröstkorgen, skrevet. Känner svetten mellan tuttarna, trots att de är små.
– Jag är avundsjuk på dig.
Jag ser mig om, och min blick möter en främmande mans blick. Han ser sliten ut, och gammal. Jag ser att han är tidningsförsäljare.
– Jag är avundsjuk på dig, säger han igen, och nickar mot hon i barnvagnen.
Jag nickar och försöker le lagom medlidsamt men ändå hövligt, sedan svettas jag vidare med barnvagnen.
*
Studerar nyvaket tavlan med segelbåten på. Jag gör alltid det när jag sovit i den här sängen. Och så kommer känslan och jag vrider mig. Jag liksom knarrar, knakar. Vältrar mig i längtan efter två som brukar sova jämte mig men inte har gjort det nu i natt. Inte på flera dagar.
Jag har haft svårt att hantera den här anpassningen i sommar. Anpassningen som det ju innebär att ”ha” barn ihop med en annan. ”Jaså vill du vara där den här veckan? Det vill inte jag, jag vill vara här…” Då löser vi ju det bäst genom att vi delar på oss ett litet slag. Bra. Jag får vara där jag vill vara och du där du vill vara. Och så är hon den lilla med dig ena veckan och med mig andra veckan.
Men sen, när jag har den här egentiden, till att skriva ett mästerverk eller bygga en båt eller tänka en massa tankar jag annars aldrig hinner tänka, så tänker jag ändå bara på henne och honom. Vrider mig som masken på kroken i längtan.
Eller, vad jag gör är kanske att jag vältrar mig i lyxen. I lyckan av att få känna såhär. Att få längta efter två som jag faktiskt snart kommer få träffa. Tågbiljetten är redan bokad. Klockslaget är nedskrivet. Vi behöver inte vänta på något beslut eller att pengarna ska räcka.
Och att det ens finns någon att vänta på, det är lyxigt. Jag tänker på mannen med tidningarna och fattar.
*
Jag har en vän som gång på gång återvänder till äldreomsorgen. Trots inre och yttre påtryckningar om att hon borde göra något mer välavlönat och statusfyllt kommer hon alltid tillbaka och konstaterar alltid att det är vad hon vill syssla med. Hon har också börjat undersöka hur hon ska kunna starta upp en organisation i hennes stad som handlar om att skapa möten. Möten där ensamma människor kan träffa andra ensamma människor. Så att de kan sluta vara ensamma, och bara bli just människor.
*
Några timmar kvar, sen ska jag hämta dem på stationen. Det kittlar i magen. Och jag tänker på ironin i att jag aldrig lär mig. I att den här insikten är ny varje gång. Den här insikten, som är samma som för Alexander Supertramp i filmen ”Into the wild”. Den som jag sett så många gånger. När han som äntligen nått sitt mål i Alaska, och lever ensam med naturen, plötsligt fattar. Och skriver ned det i sin dagbok:
Happiness
only real
when shared.