I sommar skriver Linnéa Nestor lördagskrönika varje vecka på Dagens Vimmerby. Den här veckan handlar det om ett skämt som inte alls är särskilt roligt.
– Och håll nu hårt i vigselbeviset, brudgummen, för om du glömmer bort er bröllopsdag är det någon som kommer göra livet surt för dig…
Säger han och nickar menande mot bruden.
Prästen passar på att dra ett skämt när mina kompisar gifter sig i vit klänning och mörkgrå kostym. Brudbuketter och tärnor och svettiga armhålor och Åsa Jinders ”Av längtan till dig”. Jag har redan skoskav trots att det bara har gått en kvart och mina beigea strumpbyxor färgas röda av blodet. Jag stoppar ned foten i mina lågklackade finskor igen och prästen säger:
– Någon sa en gång att om män la lika mycket tid på sina äktenskap som på sina bilar skulle världen se annorlunda ut.
Det är så hysteriskt kul och oväntat att jag nästan inte känner av mitt skoskav längre.
I altargången på väg ut mot ris-kastningen skojar vi om att prästen inte känns helt… med i matchen. Men på bröllopsmiddagen är det även en äldre herr-släkting som håller tal och passar på att riva av ett gammalt ”frugan är regeringen”-skämt. Jag har svårt att fatta hur han fortfarande kan ha en fruga, och tänker att om snubben som jag själv har gift mig med skulle säga något liknande skulle jag kasta min lågklackade, blodiga sko i nyllet på honom.
*
De är överallt, de här skojen. De här ”roliga” och ”fyndiga” skämten. På personalfester, på campingplatser, i köerna till kassan. På scener med förväntansfull publik framför.
– Jo det var såhär att det var en karl som berättade att han inte hade sagt ett ord till sin fru på över trettio år. Jaså, varför då, frågade jag. Han svarade att han inte ville avbryta.
HAHAHAHA garvar publiken. HAHAHAHAHA så festligt!
*
”Men herregud får man inte säga nånting alls längre eller? FÅR MAN INTE ENS SKOJA NUMERA?!”
Jo, skoja på du prästen. Kör de här gamla skämten om och om igen, gasa på i de gamla, djupa hjulspåren. Det är såklart att jag fattar att ingen vill nåt illa. Ingen vill aldrig något illa. Oftast, i alla fall. Folk vill bara ha lite kul, ta ett glas vin, få fnittra lite. Känna igen sig och skratta åt eländet. För det är väl vad det är, egentligen? Elände. Som jag ser det finns ju två scenarion:
Antingen så är de här ”skojen” någonting vi bara håller på med, fortsätter med i all evinnerlig tid och tycker att de inte gör någon skada. Trots att det egentligen handlar om att kasta skit på våra partners och förstärka de förväntade rollerna.
Eller också ligger det sanning bakom flera av dem. Och då är det plötsligt tragiskt. Ett stort jävla familjeproblem som inte tas tag i. En kommunikationsbrist i relationen, ouppfyllda behov hos två missförstådda stackars själar, som inte kan hanteras på något annat sätt än genom offentlig förnedring av den andre.
*
När jag dansar i min blodiga beigea strumpläst till Dirty Dancings soundtrack, med en brud och en brudgum som börjat bli rosiga om kinderna, tänker jag, återigen, att jag aldrig vill hamna där. Där, i herr-släktingens frus skor. Eller i herr-släktingens egna skor för den delen. Aldrig, aldrig. Aldrig sitta på en bröllopsmiddag och höra den jag sover jämte om natten skämta om att jag är en boss, en regering, en tyrann., ”Men såna är de ju, fruntimren”. HAHAHAHAHA.
Nej. I bilen som kör i de gamla unkna hjulspåren ska vi inte sitta. Om jag så behöver gå själv genom rispiga lingonris med skoskav och blodiga strumpbyxor.