Linnéas Lördagskrönika: Våga fira skilsmässan

Jag är barfota. Min klänning är vit och jag har plastblommor i håret. Det luktar hårspray och nyslaget hö. Vi åker i hans morfars gamla Volvo 740, årsmodell 88. När vi har kommit femtio meter måste vi tvärstanna för att backa tillbaks till huset i ilfart. Jag skyndar uppför backen, in i huset och rycker åt mig brudbuketten som jag har glömt i kylskåpet. Så, nu kan vi åka. Om en kvart ska vi gifta oss.

Jag är inte torr i munnen. Jag har inte kalla fötter. Mina fingrar darrar inte.

Det är det lättaste jag har gjort.

*

På någon annans bröllop, några år tidigare, är jag toastmadame. Brudens lillasyster håller ett vackert tal (två timmar innan hon spårar ur och svamlar könsord bakom ett skjul), och i talet säger hon att ”det ni två har gjort idag är det svåraste och modigaste någon kan göra, att ge varandra ett livslångt löfte.”

Jag reflekterar inte särskilt mycket över det, där och då, men nu när jag sitter här med den graverade guldringen runt fingret tänker jag:

Är det verkligen så?

Är det svårt och modigt att lova någon livets kärlek? Jag vet inte hur är för andra, men för mig var det i alla fall tvärtom. Det var superenkelt, jättelätt. Jag skulle ju bara lova den jag redan älskar att fortsätta göra det. Så självklart, inget snack. Varför skulle jag inte vilja fortsätta vakna jämte honom? Vi har det ju toppen. 

Så vi lovar och pussas och alla applåderar och sedan äter vi god mat och solen värmer när vi dansar vals i skymningen och våra kompisar säger snälla grejer och så värmer vi fryspizza i hembygdsgårdens storkök. Efteråt sover vi i ett båthus och kissar i Åsundens sjövatten och ligger med varandra trots att vi är trötta.

Lätt som en plätt att säga ja till det. Ja, ja, ja.  

*

Är det inte så, tänker jag, att då det egentligen skulle behöva ställas till med brakfest är när två människor klarar av att göra det motsatta. Att efter åratal tillsammans (alltså så många åratal att det inte längre går att se gränsen mellan jag och du och vi) säga nej istället för ja.

Jag pratar med en äldre vän som levt med en otrevlig ton till vardags i många, många år, och hon säger att:

- Nej men har vi klarat det så här långt så ska vi nog klara det hela vägen.

Varför, undrar jag, men jag vet ju varför. Jag vet att det inte är lätt. Klart det inte är lätt. Inte längre. Jag vet att det inte direkt är doften av hårspray och nyslaget hö och en brudbukett i kylen. Att det snarare blivit ett maraton av pikar och dammråttor och trassliga bråk som aldrig retts ut och tårtor av dålig energi som kastats i ansiktena på varandra dagarna i ända. Att anledningarna till att lämna är många, och att det ändå inte spelar någon roll.

För att slita sig loss från det, från den det var så lätt att säga ja till, är lite som att ta av sig rymddräkten på en ny planet. Lika främmande. Lika riskfyllt. Lika ensamt och okänt.  Vem är jag utan den här människan som jag satte mig bredvid för en massa år sen, tänker man, nu när röven har växt fast i träbänken vi sitter på och jag inte vet vad som är trä och vad som är röv. Hur vet jag om jag ens klarar att resa mig upp, tänker man.

Men så går det ändå. Röven och träbänken lossnar från varandra, och benen bär en. Man faller, men ställer sig upp igen. Andas på en ny planet. Och jag tänker, att är det inte DÅ det borde ställas till med kalas. Är det inte DÅ någons lillasyster borde hålla tal om det svåraste och modigaste man kan göra. Är det inte DÅ vi borde äta god mat och är det inte DÅ solen borde skina och alla borde värma fryspizza i hembygdsgårdens storkök.

*

Jag menar inte att vi inte ska fira när vi gifter oss, klart vi ska ställa till med kärleksfester i alla landets hembygdsgårdar och klart vi ska dansa vals och åka gammal Volvo. Men om vi märker att det sover en otrevlig ton emellan oss om natten, och om vi till och med slutat torrpussas och om vi säger att ”har vi klarat det så här långt ska vi nog klara det hela vägen för den som är ihop längst vinner ju”, då kanske det där gamla löftet snarare har blivit en boja än ett kärleksband. 

Och om någon, trots bojan och kedjorna, då vågar säga nej istället för ja borde vi inte se det som ett misslyckande, utan snarare som det modigaste och svåraste någon kan göra. Något som är värt att fira.