Linnéas Lördagskrönika: Den romantiska stalkern

Hon har precis slagit sig ned i soffan efter en lång dag på jobbet, och sträcker sig efter fjärrkontrollen för att slå på TV:n. Hon smäller i sig en cocosboll som blivit över från igår och bara slappnar av, äntligen… när det ringer på dörren. Hon stönar, släpar sig upp från soffan, låter filten ligga kvar och öppnar ytterdörren. Där utanför står en främmande karl med en blombukett. Påskliljor, hennes favoritblommor, vilket märkligt sammanträffande. Hon vet inte vem karln är, men ler ändå artigt. Han räcker fram blombuketten och säger:

- Du känner inte mig, men mitt namn är Edward Bloom, och jag älskar dig. Jag har ägnat de senaste tre åren med att arbeta på att ta reda på vem du är, och-

Vänta! Vem fan är det här? Vem fan är den här karln som står utanför min ytterdörr och vad gör jag nu? Har jag telefonen på mig? Kan jag skicka ett sms från fickan utan att ta fram den?

…tänker jag, att hon borde tänka. Jag tänker, att hon kanske borde avbryta honom med att bara säga:

- Jag vill inte köpa något, tack. Hejdå.

Och slå igen dörren. Alternativt bli förstenad av rädsla, för här står en främling och säger att han älskar henne, trots att de aldrig någonsin har pratat med varandra. Stopp och belägg, tänker jag att hon borde tänka. Stänga dörren, tänker jag att hon borde göra. Men nej, det är inte vad som händer. Det som händer är att hon står kvar på tröskeln, medan han babblar vidare:

- …jag har blivit skjuten, knivhuggen, stampad på. Jag har brutit revbenen två gånger, men det har varit värt det för att se dig här nu, och äntligen få prata med dig. För det är förutbestämt att jag ska gifta mig med dig.

DET ÄR EN GALNING! EN FARLIG STALKER!

… tänker jag att hon borde tänka nu. Men hon står kvar på tröskeln, och han fortsätter:

- Jag visste det när jag såg dig första gången, och jag vet nu mer än nånsin.

- Jag är ledsen…, svarar hon.

- Du behöver inte be om ursäkt till mig. Jag är den lyckligaste personen du kommer hitta idag, säger han med det bredaste leendet norr om ekvatorn.

- Jag är ledsen, säger hon, men jag är förlovad och ska gifta mig.

- Åh… säger han, märkbart besviken över att de inte går in och lägger sig på soffan och hånglar och bokar bröllopsdatum.

Strax är scenen slut. För det är, lyckligtvis, bara en scen i en film som heter ”Big Fish”. En film jag för övrigt tycker är riktigt härlig. En film jag såg om nyligen, och som sig bör upptäckte jag saker jag inte tidigare sett. Till exempel den här SJUKLIGA stalker-tendensen som filmens huvudperson, Edward Bloom, har.

*

Det som händer är alltså, i korta drag, att Edward Bloom får syn på en tjej i blå klänning. Han pratar inte med henne, han umgås inte med henne, han FÅR SYN PÅ henne. Han vet direkt att det är hon som ska bli hans framtida fru. Hur vet han det? Jo, han KÄNNER det. Sedan tar han anställning hos en cirkusdirektör som påstår sig veta vem tjejen i blå klänning är. För varje månad Edward jobbar på cirkusen får han betalt genom att cirkusdirektören berättar någonting om tjejen. Till exempel att hennes favoritblommor är påskliljor. Till sist, efter att ha jobbat på cirkusen i tre år (JA TRE ÅR!!!!) får han reda på vart hon bor, och åker dit för att berätta att de ska gifta sig. Tyvärr är hon alltså redan förlovad, med en annan.

MEN inte ger sig Edward för det! Är man en sjuk stalker så är man. Han fortsätter uppvakta henne på olika sätt. Och hon då, vad gör hon? Ringer hon polisen? Nej nej, hon gifter sig med honom till slut.

I filmen framställs hela den här historien som oerhört romantisk, men är den verkligen det, om vi tänker efter? Är det charmigt med folk som inte ger sig, trots ett nej? Är det charmigt med folk som jobbar i tre år på en cirkus utan ersättning för att de vill gifta sig med en person de ALDRIG ENS HAR PRATAT MED? Är det charmigt och romantiskt eller är det bara stalker-tendenser av högsta grad?

* 

Det är samma sak i den stora kärleksfilmen ”The Notebook” (som jag för övrigt också älskar) om Noah och Allie, och deras stormiga relation. Noah frågar Allie om hon vill gå på dejt med honom. Hon säger nej. Då går Noah därifrån och lämnar henne ifred. Nej, vänta, det gör han inte alls. Han följer efter henne, till pariserhjulet där hon sitter med sin dejt för kvällen, klämmer sig ned mellan dem i vagnen.

När hon återigen svarar nej på frågan om han vill gå ut med henne, klättrar han ut från vagnen och hänger från en stång många meter över marken. Han säger att han kommer släppa taget om hon inte lovar att hon ska gå på dejt med honom. Vilket hon till sist gör, och de får en sprakande kärleksrelation.

Jag tyckte det var oerhört romantiskt när jag såg filmen, men när vi tänker efter – är det så charmigt? Är det så romantiskt? Nej! Det är STALKER-TENDENSER! Av högsta grad! Återigen!

*

Det är inget nytt, de här berättelserna, tendenserna, finns att hitta på många platser i filmer och böcker. Jag försöker komma på någon film där en TJEJ har såna här stalker-tendenser, och de framställs vara romantiska, men jag kan inte komma på någon. I fantastiska TV-serien Orange is the new black finns det visserligen en kvinnlig stalker, Lorna Morello, som förföljer sin dejt och dyker upp oanmäld trots att han sagt att han inte vill träffa henne mer. Men vad händer med Lorna då? Får hon rulla runt i halmen med honom? Får hon gifta sig med honom och får hon tv-publiken att tänka ”ÅÅÅÅH! SÅ ROMANTISKT!!!!”?

Nej, hon åker i finkan.

Kanske är det en felaktig bild jag fått, kanske är det lika ofta som det här beteendet hos kvinnor anses romantiska på film – jag vill gärna motbevisas. För det enda jag kan se är samma gamla klyscha; att mannen ska vara jägare och kvinnan något slags byte eller trofé. För Edward Bloom och Noah anses vara svärmorsdrömmar, medan Lorna anses vara psykopat.