Jag är den förste att erkänna att jag inte trodde på Dackarna för ett par månader sedan. Jag kan villigt erkänna att jag inte trodde på laget inför slutspelet heller. Nu kan jag bara konstatera att ingenting är omöjligt för det här laget. Vägen mot en SM-final mot Rospiggarna ligger vidöppen.
När jag skriver de här raderna sitter jag i en trång presskiosk och blickar ut över en öde motorstadion i Kumla. Hade jag haft en dumstrut hade jag satt den på huvudet här och nu. Hur kunde jag vara så dum att jag inte trodde på det här dackelaget?
Vi kan väl lika gärna ta det från början. Innan säsongen konstaterade jag att Dackarna hade ett lag som kunde ta SM-guld - eller bli sist och tvingas lämna Elitserien. I kväll känner jag för att vara brutalt ärlig. Nej, innan säsongen trodde jag inte ens på slutspel för Dackarna.
Holta innebar en brytpunkt
Om jag trodde på en slutspelsplats i mitten av juni? Verkligen inte. Men vem gjorde det? Dackarna var uträknat av alla. Lagledarduon Mikael Karlsson och Patrik Hag upprepade ständigt orden ”vi tror på det här”. Vad skulle de annars göra? Tja. De kunde peta lagkaptenen Michael Jepsen Jensen och chansa med åldermannen Rune Holta. De bara inte kunde göra det. De gjorde det också. Jag vet inte om det var det bytet som gjorde att det vände. Holta har nämligen ett lägre löpande snitt än vad Jepsen Jensen hade på sina blott fem matcher i dackevästen den här säsongen. Men det går ändå inte komma ifrån att det innebar en brytpunkt.
Räknade bort Dackarna - i kväll också
Om jag trodde på Dackarna inför slutspelsserien? Nej. Jag var till och med tveksam till att laget skulle kunna vinna en enda match. Dumstrut på. Efter en strålande avslutning på grundserien borde jag ha vetat bättre.
Jag byggde min tes på att Dackarna ändå var sist in i slutspelet. Att laget saknar topparna som de andra lagen har. Att laget kanske hade en mättnadskänsla efter en jobbig, men samtidigt fantastisk säsong.
Jag borde istället ha byggt min tes på lagets fantastiska form. Jag borde ha byggt den på att 2016 års upplaga av Dackarna aldrig går att räkna ut. Aldrig någonsin. Jag borde ha byggt den på Patryk Dudek. Herregud så bra han är!
Jag måste göra ett erkännande till. Det är ju på något sätt en sådan kväll. Vid ställningen 39-39 i kvällens match, inför de två sista heaten, gav jag inte Dackarna någon större chans att vinna. Hur korkad kan man bli? Vad spelade det för roll att Indianerna hade Antonio Lindbäck i båda heaten? Dackarna svarade ju med Patryk Dudek.
Den där dumstruten får nog sitta på ett bra tag.
”Tar gärna på mig dumstruten igen”
Nu talar det mesta för att Dackarna kommer att köra SM-final för första gången sedan 2007. Då blev det guld efter ett gastkramande dubbelmöte mot Västervik. Med två omgångar kvar av slutspelsserien är Rospiggarna redan klart för final efter fyra raka segrar. Indianerna kan packa ihop efter lika många förluster. Dackarna har Rospiggarna kvar att möta, men har å andra sidan fyra poäng och 70 plus i förarkvot att gå på gentemot Piraterna. Det ser, minst sagt, väldigt bra ut.
Om jag tror att Dackarna tar sig till SM-final? Ja, absolut. Det trodde ni inte, va?
Om jag tror att Dackarna skulle kunna besegra omöjliga Rospiggarna i en SM-final över två matcher? Givetvis inte. Men jag tar gärna på mig dumstruten igen. Och ska jag vara helt ärlig går nog inte ens Rospiggarna helt säkert mot ett ruskigt formstarkt Dackarna. Och så har de ju Patryk Dudek, förstås.