Dackarna blev förnedrat i den andra SM-finalen. Varken mer eller mindre. Men det här är ingen kväll att deppa. Det kanske inte är en kväll att fira ett silver heller. Men känslan är ändå inte att Dackarna förlorade ett guld - de vann ett silver.
Dackarna vann en fantastisk första finalmatch i Målilla på tisdagskvällen. Det var egentligen mer än vad någon kunde begära av det här laget.
Sen då?
Jo, Dackarna blev totalt överkört och förnedrat i Hallstavik i den andra finalmatchen i kväll. Och handen på hjärtat nu: var det någon som hade trott något annat? Detta Rospiggarna, detta makalösa Rospiggarna, som har haft en helt enorm säsong, var, som väntat, totalt överlägset. Laget har hittat rätt på varenda position. Det finns inte en enda svag länk. Sällan har vi väl sett en mer rättvis SM-vinnare.
Förlorade inte ett guld
Jag hade kunnat såga GP-stjärnan Maciej Janowski. Hans fem poäng i kväll var allt annat än bra.
Jag hade kunnat totalsåga Mikael Max, som tog en poäng över två SM-finalmatcher.
Jag hade kunnat såga Peter Ljung, som hade en blytung kväll i Hallstavik.
Jag hade kunnat såga Rune Holta, som inte alls levererade som förväntat från reservplats.
Men jag tänker inte göra det. Det är helt enkelt inte den kvällen. I mina ögon förlorade inte Dackarna ett guld. Det här uträknade laget vann ett silver. Även om de kanske inte känner så just i kväll.
Makalös upplösning
När jag summerar den här säsongen så är det inte den andra finalmatchen jag kommer att lägga tonvikten vid.
Istället kommer jag att tänka på den makalösa upplösningen i Motala i grundseriens näst sista omgång.
Jag kommer att tänka på Peter Ljungs sanslösa körning mot Andreas Jonsson och Jason Doyle, där han säkrade en slutspelsplats i det allra sista heatet.
Jag kommer att tänka på utskåpningarna av Piraterna och Indianerna i slutspelsserien.
Jag kommer att tänka på en fantastisk finalmatch i Målilla.
Men finalmatchen i Hallstavik? Nej, den kommer jag att förtränga.