Kvinnans kropp har genom tiderna idealiserats av ett samhälle styrt av män, skildrats på bild och i text som ett svar på den kvinna samhället önskat just då.
Under 20-talet var det raka former, korsetter och snäva klänningar. 1950-talet bjöd på kurvor á la Marilyn Monroe medan 60-talet framhöll Twiggy som det formlösa idealet. Från 80-talet och framåt har samhället åtrått den ”hälsosamma kvinnan” – solariebrun till en början men som tur för oss alla stannade den trenden på rätt sida millenniet – hon är späd, fit och gärna välformad som en Kardashian.
Det hälsosamma idealet handlar inte, som en kan tro, om att vara frisk och frodas i sitt eget skinn och sträcker sig definitivt inte till längre än de fysiska attributen.
Idealbilden av den ”hälsosamma kvinnan” är ouppnåelig för de allra flesta, vilket kan vara anledningen till att retuschering missbrukas i hög grad, och leder till att många kvinnor idag mår dåligt i sina kroppar.
Ironiskt med tanke på att hälsa definieras av världshälsoorganisationen som ”ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande…” alltså raka motsatsen till vad detta ideal leder till. Men det är ju egentligen inte idealet i sig som påverkar kvinnors möjlighet till psykiskt och socialt välbefinnande utan snarare det faktum att det finns ett ideal att förhålla sig till.
*
Det offentliga rummet är ett galleri av detta ideal. Det återspeglar hur samhället ser och värderar kvinnor och det är här vår egen bild av oss som kvinna skapas. Den bild som vi sedan förhåller oss till, bygger vår självbild på och draperar med vår självkänsla och vårt självförtroende.
Bilden av kvinnan i reklamen, i tidningar och på TV. Det är en konstant påminnelse om att kvinnokroppen förväntas existera endast i en upplaga. Trots att idealet tydligt förändras under årens lopp återstår det faktum att mångfald aldrig varit ett ideal och det är det som gör att 9 av 10 unga kvinnor mår dåligt och vill förändra sina kroppar. Sina väl fungerande kroppar.
*
Det här är inget nytt. Det här är sen gammalt. Och det är förjävligt. Men kanske finns det hopp. Jag upplever att fler och fler kvinnor idag tar plats i det offentliga rummet på sina egna villkor. Vi är alla en konstruktion av samhället och med ett samhälle där alla är tillåtna att existera, synas och höras tänker jag att även idealkvinnan kan omfattas av mångfald.
Mitt hopp lever i ett samhälle där Lena Dunham ger unga kvinnor tillbaka rätten till sin egen kropp och sexualitet, där Amy Poehler och Amy Schumer visar att kvinnor är fantastiskt roliga, där Annie Leibovitz fotar framgångsrika kvinnor istället för modeller stöpta i samma form till Pirelli kalendern och Ashley Graham är på omslaget till Sports Illustrated. Ett samhälle där Marilyn Monroe, Twiggy, Hannah Horvath, Kim Kardashian och du och jag tillåts existera och frodas i våran egen form.
Tack till er fantastiska kvinnor som tar plats i det offentliga rummet och visar att kvinnor existerar i olika former, färger och storlekar och har olika stilar, beteenden och intressen. Tack för att ni ger mig hopp om psykiskt och socialt välbefinnande för morgondagens unga kvinnor.