Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

LÖRDAGSKRÖNIKAN: Då blir mor en orm

”Jag har varit i Ålem hos en kinesiolog och köpt tabletter som ska bota min PMS!” sms:ar en kompis. En kinesiolog är en form av naturdoktor som alltså med naturdoktor-tabletter kan bota PMS.
Men äsch det där är inget för mig, jag lider inte av min PMS. Det är mer resten av familjen som lider.

Jag gör ett test på nätet, ”Har du PMS?” och jag har inte PMS.

Det visar sig däremot att jag har PMDS, PMS:ens helt jävla galna storasyster.

PMDS är tydligen vanlig PMS fast på Anabola. PMS när PMS kommer hem svinhungrig från jobbet och upptäcker att den som skulle börjat med maten tittar på en jätteintressant golftävling på tv.

PMS när PMS ska gå ut med soporna och den där bruna papperspåsen med de tre senaste dagarnas avfall i spricker i botten och en pytt-i-panna av veckans rester landar med ett splatt på garageinfarten.

Det är PMDS. Som vanlig hederlig PMS fast man har väckt den flera gånger under natten för att fråga vad klockan är och gömt dens choklad och krympt dens favorittopp i tvätten på samma dag.

 DET har alltså jag, säger testet. Premenstruellt Dysforiskt Syndrom.

*

”Kan enkla vardagsproblem få dig helt ur balans?” undrar testet. Jag kryssar i ja-rutan och minns en morgon för några helger sedan.

Jag vaknar sist i familjen. Jag känner direkt – jag har inte vaknat på fel sida. Jag har vaknat på fel planet. Det är något som river på insidan av bröstkorgen. Det vill ut. I lägenheten finns människor som vill mig illa, det vill säga min familj.

Jag kommer in i köket lagom för att se sonen glatt hälla ur de sista dropparna mjölk ur mjölkpaketet ner i skålen med sockerflingor. Jag vet att det inte finns mer mjölk, igår fanns det men nu är det bara slut kvar. En svart våg av hat sköljer över mig. Jag är Mumindalens Mårran.

Jag tittar på min lilla familj med mjölkglas fyllda till bredden och fantiserar intensivt, fast man inte får, om att slå den ene med den andre.

*

Detta mjölksabotage är främst riktat mot mig som person men är i förlängningen ett hot mot rikets säkerhet. Pressar ihop käkarna så hårt att det knastrar i lagningarna och längtar mig bort till en öde ö eller en väldigt hög alptopp. Där kunde jag få sitta helt ifred och dricka min kaffe MED MJÖLK fredad från mjölkmarodörer som vill förstöra mitt liv.

Demonstrativt skakar jag det tomma mjölkpaketet och får ut en hel droppe i min kopp. Tänk att livets all jävlighet ska drabba just mig, vad har jag ens gjort för ont? Hela universum har gått samman i gemensam aktion för att ställa till med jävelskap mot just mig. Ilskna tårar fyller ögonvitorna.

Ute regnar det. Jag tar det som en personlig kränkning. Passivt aggressivt dricker jag mitt kolsvarta kaffe under tystnad men när jag sätter ned min kopp gör jag det med samma emfas som en ordförande slår med sin klubba i bordet.

Det är bäst att far är rar för nu är mor en orm.

*

Men jag blir inte bara en ilsken Mårran vid PMDS. Nej, nej.

På kvällen när hela livets eländighet kommer ifatt, då är jag ett litet knytte. Vem kan trösta Knyttet, undrar jag och är det sorgligaste lille knytt som världen skådat sedan förra månadens PMDS. Tårar och snor rinner, ansiktet glänser. Kudden blir våt. Jag är den eländigaste lilla spillra av ett människovrak som världen skådat. En ensam liten vrakspillra, flytande på det stora svarta havet. Utan någon som förstår hur dåligt jag mår.

Sådär går en dag eller två. Mitt sinne pendlar mellan irritation, glödande hat, likgiltighet, vemod och sorg innan det är över – för den gången.

Far är fortfarande rar. Mor vill dricka rom. Hur långt är det härifrån till Ålem, förresten?

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: